I samma stund

Dagarna rasslar vidare. Den tionde idag. Jag känner mig minst åtta dagar efter. I vanlig ordning förstår jag inte det här med tid. begriper inte hur saker kan vara så nära och så avlägsna på samma gång. Hur fort dagarna går.

Igår var slottsherren på helt egen fasanjakt, en synnerligen lyckad sådan, tre fina fasantuppar sköt han över Lad. Heja heja! De ligger i frysen nu, tupparna, Lad ligger i en av biabäddarna och mår gott. Så som man gör efter väl utfört och lyckat arbete. Själv var jag med delar av mitt andra liv på födelsedagsshopping. Inte födelsedag för mig men för barnet. Egentid tillsammans är fint. Vi gick några vara i olika butiker, kände och klämde och tittade. Så många val, så många möjligheter. Det slutade med ett par beige baggy jeans och en leopardmönstrad topp, till det ett par Uggs i samma färg. Inte original för all del. Jag blev påmind om hur fort tiden går igen, jag blev extra medveten om det när jag insåg att rosa och glitter bytts ut mot beige, jordnära och mer ”vuxna” färger. Födelsedagsbarnet är fortfarande rätt litet men ändå så mycket större än tidigare. Tur det finns några till små kvar i det andra livet som uppskattar rosa och glitter ett tag till tänker jag. Lite som med valparna här hemma så är det skönt när de växer upp. Bekvämt men i samma stund det sker saknar man det lilla. Jag gör det i alla fall. Märkligt och dubbelt.

Så mycket valp är det verkligen inte kvar här nu. Wirre är stor nästan på riktigt för idag lyfte han på benet när han kissade för första gången Det var väntat. Jag har sett det komma allt närmare den senaste tiden och idag hände det. Inget som har någon betydelse på något sätt bara en notering och ett konstaterande. Valptiden är förbi. I det måttet mätt har svarta Pal varit stor sedan han var väldigt liten eftersom han har lyft på benet sedan han var nio veckor. Jag har aldrig varit med om något liknande förut och vet inte vad det står för men så var det. Ett tag trodde jag nästan det var något fel på honom. Inledningsvis. Rent fysiskt alltså, någon sammanväxning inuti som gjorde att det lilla benet åkte upp varje gång han kissade. Men den teorin kan jag glömma nu för han är fullt rörlig och helt frisk så långt jag vet och någon sammanväxning kan det inte vara tal om. Den mesta valpen vi har i flocken just nu är nog Lass. Egentligen är hon ingen valp alls men hennes litenhet och sätt att uppträda gör att alla som ser henne frågar hur gammal hon är. Evig ungdom. Jag låter dem oftast tro det för det är så bekvämt att luta sig mot en ung ålder när hundar inte uppför sig riktigt så väl som vuxna välfostrade hundar brukligt gör. Borde göra. En bra bortförklaring och ursäkt. Så när de frågar hur gammal ”valpen” är svarar jag lite undvikande på frågan eller inte alls utan kontrar istället med ”visst är hon gullig” innan jag lockar med den ivriga smått hysteriskt svansviftande svarta storasystern vidare på promenaden.

(För er som undrar fyllde Lass två i somras men har fortfarande bara löpt en enda gång i sitt liv så då borde hon väl rimligen fortfarande räknas till valp tycker jag. Eller? )