If you get tired, learn to rest not to quit.

Jag sitter vid köksön alldeles intill det stora köksfönstret med tre luft. På dagarna strömmar mycket ljus in här men vinterkvällar som den här blänker bara glasrutorna mot det svarta utanför. En och annan bil glider förbi på grusvägen utanför vår trädgård i övrigt är det stilla och tyst. Och helt mörkt. Lass tycker det är lite otäckt med mörkret har jag lagt märke till. Hon är inte så tuff i det svarta och igår var det läskigare än vanligt då hon satte sig för att bajsa i mörkret på gräsmattan och lite försent märkte att en dovhjort stod några meter bort och tittade på henne. Hon uträttade ärendet dovt morrande och sedan sprang hon med svansen emellan benen till mig, slottet och tryggheten medan hjorten förvånat stod kvar. Det är inte lätt av vara liten tänker jag och inte är det kul att ha åskådare på toaletten heller för den delen.

Annars går det faktiskt bra med toalettvanorna nu, hennes. Rumsrenheten alltså. Äntligen. Så pass att jag nästan glömt bort det och vågat mig på att köpa en stor härlig ryamatta i ull på mellandagsrean att ha under soffbordet. Den är stor och mörk och mjuk och hela rummet blev väldigt mycket mer ombonat. Jag väntar bara på att den ska ”fluffa” upp sig efter att den varit hårt inpackade i rulle så jag får se hur den blir ”på riktigt” så att säga. I övrigt har vi mest handlat byggmaterial i mellandagarna. Helt utanför rean. Projekt övervåning börjar ta form och jag påminner mig om att det är bättre att vila en stund i den händelse jag skulle bli trött istället för att ge upp. Det sista ligger nära till hands emellanåt. Lätt att ta till. När något stökar lite i överkant och det blir sådär orimligt rörigt överallt. Och som unga hundar kan göra ibland. Stöka. Så lätt det är att ge efter då, önska sig bort eller en ny lite mer begåvad, samarbetsvillig hund eller vad det nu kan vara. Varje ung valp är ju ett helt projekt faktiskt. Ett projekt som ska genomföras och slutföras och allt där emellan för att det till sist ska bli något. Exakt vad det ska bli kan man ju fundera på förstås. Det beror ju på förstås, vad avsikten är och vad hunden är avlad för och vad föraren drömmer om och sånt där. Individuella val och personligt tyckande. Men ett projekt är det likväl. Något, någon, att engagera sig i och försöka ro i land.

Jag har tre egna unga hundar nu. Det var inte riktigt planen men det var så det blev. Så jag inser att mitt stora projekt 2024 förutom mitt jobb och byggandet på övervåningen behöver läggas helt och fullt på mina hundar. Försöka utbilda och träna dem till hundindivider som fungerar väl med mig mig i allt det jag vill företa mig tillsammans med dem. Inget gör sig som bekant av sig självt och vill man ha lyckliga, lydiga jakt och familjehundar behöver man kavla upp ärmarna och lägga manken till. För det är många saker jag vill att vi ska kunna göra tillsammans, jaga bland annat, och gå på prov och på café, gå långa turer i skogen och på fjället och strandpromenader i havsbandet bland många andra. Det finns alltså en del att träna för. Och efter det är det jag behöver göra näst mest 2024 nog att bromsa mig själv från att dra igång ytterligare projekt. Och framför allt inte skaffa någon mer valp. Hoppla..