If you’re not having fun, you’re doing something wrong.

Skaffa dig en cocker. Låt dess obändiga livslust drabba dig varje tidig morgon och se glädje lysa ur deras ögon. Älska livet och låt dig dras med. Möt varje dag med entusiasm och ”go for it”. Låt självförtroende och glädje sprudla inom dig och sprida sig till varje por. Andas in, andas ut. Om du hinner. För det går fort. Långsamt är inget för en cocker.

Lilla Lass har haft tredje lektionen i koppelvana. Vi har snurrat runt på gräsmattan en stund och jag har fått henne att förstå att koppel är behagligt om hon håller sig i min närhet så det inte blir sträckt. Jag byter riktning, lockar och belönar med min röst och närvaro. Och när hon kommit nära och kopplet hängt i den där mjuka bågen jag vill ha har jag förstärkt trivseln lite extra genom att plocka fram en tennisboll och rulla de ett kort stycke från mig. Allt roligt sker hos mig. Och Lass gillar verkligen bollar så hon förstår snabbt vad som lönar sig och accepterar snöret runt halsen. Det är inte tal om några promenadsträckor än. Först måste vi klara att bara var stilla i koppel och sedan följa i mjuka bågar på gräsmattan med löst hängande koppel. Efter det kommer resten. Bara några minuters träning varje gång för mer orkar inte en liten.

Lilla Till får lite repetitionsträning i samma ämne och framförallt träning i det ”förbannandesittet”. Sent ska syndaren vakna heter det som bekant och jag sliter nu hårt med det jag fuskade mig igenom med henne som liten. Hon var så lätt och mjuk att ha hantera att jag inte fann det nödvändigt då. Men det var då det. I alla fall. Hon är kul att träna lilla Till och det jag gillar mest med henne är att hon har en så härlig mix av tryck och tanke. Det är fullt ös men nosen är med och öronen öppna för information. Hon har huvudet med sig som man brukar säga. Det är något jag ska fortsätta värna om, verkligen se till att försöka hålla kvar den balansen. Hur lätt som helst ”på pappret”.

Emellan hundträningspassen ramlar glada rapporter in från de nu ettåriga goldenvalparna som flera av dem varit i väg på röntgen av armbågs och höftleder. Det ser riktigt bra ut så här långt och vi gläds såklart med valpköparna. Alla önskar ju en hund med friska leder. Givetvis. Man för bara inte glömma att en siffra eller bokstav från skks avlösning inte betyder allt eller säger hela sanningen. Har hunden inga kliniska symtom trots ett lindrigt fel på avläsningen så har den inte heller några bekymmer. Likadant åt andra hållet. Dessutom består en hund av så otroligt mycket mer än höfter och armbågar och emellanåt blir det lite orimliga proportioner i vår inställning till det. Hur som helst. Vi är alla superglada över de fina resultaten och firar dem såklart.

Jag har för övrigt inte röntgat någon av mina unga hundar själv än. Föredrar att vara lyckligt ovetande ett tag till. Fast det handlar egentligen inte om det utan mer om att det varit fullt upp under jaktsäsongen så tiden har inte prioriterats för det. Man snart kanske. Det börjar bli hög tid nu tänker jag. För de har blivit stora. Jag har varit så upptagen med livet att jag missat att lägga märke till hur de vuxit och hur månaderna har passerat. När jag tittar på dem nu ser jag till exempel att unga Betsa faktiskt vuxit om gulliga Lillie och blivit en rätt rejäl labradortik. Det finns inget mer att vänta på. I går blev det ett mindre träningspass under morgonens promenad där hundarna fick turas om att få markeringar över en hyfsat hög stenmur. Runt stenmuren är det en kuperad hagmark så där så det går både lite upp och ner emellan träd och stenar. Och så muren då. Till och med unga Besta tog sig över bra, Första gången fastnade hon lite halvvägs i uppsprånget, hon är verkligen inte världens smidigaste tänkte jag när jag såg henne och tänkte på svarta Min som bara seglat över dylika hinder från hon var ett halvår sådär. Men så har hon en helt annan kropp med, graciös med långa ben. Där är verkligen Besta hennes raka motsats med sin korta kompakta kropp. Det var kul att se henne i alla fall för även om det tog emot i första försöket så gav hon inte upp utan hävde sig över och lyckades få fatt i bollen jag kastat. Vi gjorde om några gånger såklart. repetitionen är kunskapens moder, och för varje gång blev Besta allt säkrare och fröken Vi allt smartare. Medans den unga gula höll sig bättre till vägen/linjen jag önskade för varje gång hittade Vi snabbt nya mer energisparande val på hemvägen. Om det sedan beror på att hon är äldre, smartare, mer erfaren, bekvämare eller en golden låter jag vara osagt. Kanske är det lite av alltihop men jag vill såklart helst ha samma väg tillbaka helt oavsett. Gulliga Lillie var duktig med, gjorde det hon skulle men det är egentligen inte min sak att träna Lillie eftersom hon är slottsherrens hund men jag kunde ju inte gärna bara låta henne sitta och titta på nu när hon ändå var med.

Nu är det fredag och regnet strilar i mörkret utanför. Jag ska ha kurs med härliga unga hundar där de ska drillas vidare mot uppgiften som lyckliga och lydiga apportörer och jag ska umgås med min livsbejakande gulliga valp medan jag ger mig tid att fundera lite extra över riktningen i tillvaron och huruvida jag möjligen glidit lite ur kurs den senare tiden och hur jag i så fall bäst hittar rätt väg igen. Livet är ett äventyr. Namaste.