Inte med på min karta

Det är fullt röj på köksgolvet. Valpen har samlat på sig en hel natts energi och den behöver visst ut. Omgående. Hon är vild den här valpen. Den vildaste jag haft på ett bra tag, cockervalpen inräknat. Vad det betyder för framtiden vet jag inte än. Just nu är hon livlig och vild och jag försöker vara i det och inte i framtiden. Ett riktigt busfrö är hon med, hittar på alla möjliga och omöjliga hyss. Jag funderar på allvar på namnbyte för Bra känns lite präktigt till den vilda valpen. Bus eller Frö passar kanske bättre till hennes personlighet. Det brukar dyka upp en period då jag funderar på att byta namn på valparna, av olika anledning men det brukar stanna vid funderingar. Men den här gången blir det nog mer än en fundering. Ny päls i bred rand längs med ryggen har hon fått med och hon fäller kopiösa mängder små ulliga valphår. Jag kan inte minnas att jag upplevt andra valpar fälla så. Men minnet är rätt selektivt så det har säkert skett även med dem.

Valpen och Till har gränslöst roligt ihop. De två små sugs till varandra som motpolerna hos magneter. Som när två likasinnade barn finner varandra. Och det går alldeles utmärkt att leka genom en stängd grind låter de hälsa. Kanske bättre än vanligt enligt Till för då är det lättare att komma undan de vassa valptänderna som hon fortfarande har lie svårt att sätta gränser för. Jag kommer på mig själv med det med. Att vara alldeles för tillåtande och inte sätta stopp för den vilda valpens framfart. Det är något jag borde ta tag i. En annan dag kanske.

Egentligen har jag en hel lista med saker jag borde ta tag i. Hur mycket som helst faktiskt. Men inget så viktigt att det inte kan vänta lite till. Tills andan faller på eller så. Mest akut är nog ändå omhändertagandet av bilen insida. Det som fungerar som hundtransport. Det gör den alltid men nu under höstens jakter blir det än mer påtagligt. Och än mer smutsigt. Blöta hundar stoppas in i bien efter jakterna, vilket ger blöta fällar och blöta täcken som mellan varven glöms bort i bilen tillsammans med en and från det sista eftersöket, några blöta strumpor sedan vattnet gick över stövelskaftet och lite annat. Under den här säsongen luktar det inte hallon i hundtransporten om man säger så. Eventuellt är detta dagen då jag kommer att göra en mellanstädning av bilen, tvätta alla fällar och torka rent. Eventuellt.

Det allra mest borde ta tag i är nog ändå att kalibrera min inre kompass. Den som hjälper mig hålla riktningen på det jag vill göra och det jag behöver göra för att kunna göra det jag vill göra. Det är så lätt att dras med, att göra den gamla vanliga eller som man brukar utan närmare eftertanke. Vart är jag på väg och vart vill jag vara på väg? Ibland glömmer en bort att känna efter. Som vanligt tänker jag mest på området hund. Det som präglar både mitt yrkesverksamma liv och min fritid. En mental coach skev så här i veckans nyhetsbrev: ”Livstempot, kraven och förväntningarna är höga. Det är plattan i mattan som gäller, fullt ös, och den som inte orkar haka på hamnar efter.” Visst känner jag igen det, särskilt det där mot slutet, att den som inte orkar haka på hamnar efter. Hur många är det inte som drabbas av det och av känslan som följer med. När känslan av tillräckligheten riskerar att gräva djupa hål i mitt medvetande. Att ligga efter när andra redan startat prov och meriterat jämngamla hundar till exempel. Återigen behöver jag påminna mig om att jag inte är andra och mina hundar inte deras. Jag har kanske inte ens samma mål och ambitioner? Min kompass pekar åt ett annat håll. Ändå så lätt att dras med. Men som vanligt är inte andras lyckande mitt misslyckande. Det måste jag påminna mig om rätt ofta. Våra kompasser pekar olika och allt det där andra gör finns faktiskt inte ens med på min karta. Och det är helt i sin ordning. Helt i sin ordning.