Inte mer november än så här
Jag tänker det när jag sitter vid köksön och tittar ut mot gryningen och diset. Att det knappt blir mer november än så här men att det är helt okej. Grått och mulet, disigt och duggregn och fullständigt avkopplande. Om än lite trist i längden kanske men just nu okej och välkommet. Jag filar på vad jag tror blir det sista av vårens kursschema och är snart redo att publicera det på hemsidan. Jag försöker möte efterfrågan och önskemål utan att glömma bort mig själv. Det är inte alltid helt enkelt för det är så välsignat mycket roligare att säga ja än nej och lova bort sig på lite mer än vad som egentligen orkas med. Men jag har lärt mig tycker jag, anser mig själv vara rätt bra på balansera på kanten till lagom. Men det kostar några nej och tyvärr, det gör det dessvärre.
Jag tar hundarna för en promenad i diset så snart det ljusnat lite. Tillräckligt mycket för att jag ska kunna se vildsvinen ifall vi skulle gå på några. Det gör vi nästan aldrig men jag tycker ändå bäst om att kunna se dem. Ifall liksom. Vi såg inga vildsvin idag heller men många hjortar och en liten svart mink som sprang över skogsvägen på ett ställe. Den är inte önskvärd minken, av mig, men det vet det såklart ingenting om. Jag vill inte ha den nära för jag vet vad den kan ställa till bland fasaner och höns men på behörigt avstånd där uppe i skogen känns ändå rätt okej, och visst var den lite söt när den skuttade över vägen med sin långa kropp och krumma rygg. När vi kom hem möttes vi av två kaniner på gårdsplanen och en fasan i hundgården. Livet på landet. Jag föste iväg fasantuppen som flög långt ut över fältet och bytte ut de tre labradorerna mot två cockrar och tog en ny runda. Inga vildsvin den här gången heller men fler hjortar och lätt regn i nacken.
Jag tränade Lass lite grand. Hon är makalöst duktig i apporteringen, har ett gott sug på apporten, hög fart och ett bra stilla grepp som skulle göra vilken retrieverförare som helst avundsjuk. Jag funderar lite över det, över hur mycket av det som ligger i generna och hur stor del som ligger i träningen. Eller rättare sagt i inte träningen. För det var inledningsvis mest ingen träning med Lass, inte apportering i alla fall för vi fick inte riktigt ihop det, hon var omogen och utåtriktad och jag lite trött med för högt ställda förväntningar. Så vi lät det vara. Jag har varit med om det för, upplevt själv och sett hos andra. Hur bra det kan bli när apporteringsträningen startas först lite senare i hundens liv. Lite mindre risk för konflikter kanske, skapade av för högt ställda krav för tidigt? Oavsett så är Lass väldigt duktig och stark i apporteringen nu. Idag tränade vi linjer till olika områden med rätt snäva vinklar och på rejält avstånd. Inte så spanieltypisk träning kanske men en träning vi båda gillar och att vara bra på linjetag skadar väl inge spaniel för den delen. Inga problem tyckte Lass och sprang som en lite duracellkanin för att leta upp apporterna. Röda apporter och tennisbollar i ormbunkar och vegetation på slutet av linjerna så hon behövde verkligen leta vid avsluten med och det gjorde hon bra. En komplett liten hund, får jag bara lite bättre kontroll på rävarna bakom hennes långa öron och milda blick ska det nog kunna bli bra det här.
