Inte riktigt min cup och tea
En mjuk hundhaka i mitt knä, mörka bedjande ögon och öron lena som sammet, Wirre försöker tala om för mig hur förträfflig han är, jag håller med, jag är extra svag för gula labradorhanar. Han talar om att han gärna diskar min mattallrik med, eller ännu hellre bjuds på en bit pannbiff. Inget av det blir det men fin är han, riktigt fin på alla sätt. Ett enda fel bara som jag sagt tidigare, han är inte min hund. Inte min att träna men umgås med honom gör jag. För den delen har jag ju Pal och Besta och de är förträffliga labradorer de med så mig går det verkligen ingen nöd på. Det är bara det att det drar lite i den där valp och unghunds längtan, den som gör att jag trivs allra bäst med minst en ung hund i flocken och den tiden är förbi med mina egna. Snart med Wirre med för en hunds uppväxt gå lika rasande fort som ett år gör i almanackan, Påminnelsen om det idag, den jag fick inte om hur fort ett år går utan om hur fort elva går. Ett meddelande från en hundbekant som skrev att det var elva var sedan vi hördes av. Om inte chattfunktionen bekräftat det med tid och datum hade jag aldrig trott det. Nu var jag tvungen att förlika mig med det. Hastigheten. Hur åren rullar.
Jag dricker te igen, smakar mig fram ut de båda kalendrarna, analyserar och utvärderar. Lilla kalenderns lakritste på morgonen, stora kalenderns Bönans special senare på dagen och kvällen. Lakritste var inte riktigt min cup of tea och det visste jag egentligen redan innan. Jag vet att andra älskar det. Kanske är det ett te att vänja in sig i? Som en finare whisky. För mig påminde det mest om anis och fänkål från brödbak. Gick inte riktigt hem med andra ord, inte dåligt men inget att längta efter. Betyg två koppar av fem möjliga. Bönans favorit skulle enigt beskrivningen påminna om rabarber och grädd fast med inslag av fläder. Gott men det fattades lite för att nå upp i rabarber och grädds nivå. Fyra av fem koppar i betyg. Jag har inte tittat efter vilka teer som väntar i morgon, jag låter det vara en överraskning tills morgonens kopp ska hällas upp. Det är väl så en adventskalender ska fungera egentligen, att man öppnar en lucka i taget och inte tjuvkikar i de andra i förväg? Fast det är svårt att motstå nyfikenheten när det ligger en broschyr likt en finare vinlista med i varje kalender. Svårt att hålla karaktären.
Pensionärs Lyra vill komma in i köket. Hon har alltid varit bra på att utrycka känslor och visa med hela sitt kroppsspråk vad hon tycker. Det är ingen skillnad nu när hon är äldre. Hon hänger deppigt på andra sidan grinden, slokar som en vissen tulpan när den viker sig över vas kanten och lägger blomman mot bordskivan. Då öppnar jag för henne, säger varsågod och välkommen. Med högburet huvud och fin hållning rusar hon in i köket och med svansen som en vispande propeller dansar hon runt i piruetter innan hon gör ett snabbt och effektiv sök över köksgolvet, tuggar i sig några smulor hon hittar och hoppar upp på fårskinnsfällen i clubfåtöljen. Det är så lite som behövs tänker jag , så lite som behövs för att gör en pensionärshund lycklig och tillfreds.
