Jag ska skriva mig fri

Jag vet att jag brukar skriva det. Varje år. men jag kan ändå inte låta bli att göra det igen. Det är ren och skär magi när våren kommer på riktigt och det gjorde den alldeles utomordentligt lägligt precis till påskhelgen. Dörren har ställts upp. Jag har planterat penséer i blomlådorna, en nässelfjäril har redan besökt dem och två vitsippor har slagit ut i solläget i svängen bort mot grannarna. Och nu. Nu sitter jag på altanen och skriver i kvällssolen till fågelkvitter och en varm mjuk golden som fotstöd och sällskap. Jag har hällt upp ett glas vin med. Det finns alltid något att fira. Som våren. jag Ett glas väl kylt vitt vin, solen mot ansiktet, trettiotvå dovhjortar på fältet och jag möter livet i sitt innersta.

Påsken med lediga stunder och inspirerande väder har tagit oss ut med hundarna för några träningspass. Bortsett för en liten mental dipp, en sådan jag kan drabbas av emellanåt, tvivel kallas det visst, då jag återigen behövde påminna mig om att andras framgång inte är mitt misslyckande och att världen på Instagram inte är lika perfekt i verkligheten så har påskdagarna och träningsstunderna bjudit på fina hundar och bra upplevelser. Jag ska skriva mig fri tänker jag. Fri från tvivel. Svarta Min som fyller tre år vilken dag som helst varvar fortfarande träningspassen mellan att vara lysande till att inte vara det alls men har ändå fortsatt öka på den procentuella andelen av lysande. Det känns gott ändå. Fast det ryms ett visst mått av tvivel här med. Jag fortsätter växla mellan hoppfullhet och hopplöshet i ärendet och ingen annan än tiden kan svara mig på hur det blir med den saken. Så vi jobbar väl på då. Fortsätter försöka öka på andelen lysande träningstillfällen ännu mer i vår gemensamma utveckling. Lilla Till är på banan igen och på slynglars vis underbar och skitjobbig. Det skitjobbiga är inget att yvas över, det ger sig med tiden men jag ser till att hålla fast vid grunderna. Försöker. Den gulliga, knubbiga fula unghunden med rörelsemönster som en flodhäst har fått pröva på lite fler skottapporter(med luftkastare) och hon tyckte såklart det var sanslöst roligt. Det gjorde jag med. Det kan säkert låta galet med skottapporter till en unghund men den här unga hunden behöver fortfarande ”vakna” lite till i sin apporteringslust innan vi vill lägga på mer kravfylld träning så det känns som rätt väg att gå.

Påsken är en fin högtid. Äggens återkomst våren och återuppståndelse. Betydligt mer avslappnad än julen och inte alls så många krav och dolda måsten. Påskägg och äggjakt blev det förstås och ett påskris utanför dörren i sista minuten. En Jansson åkte in ugnen i går kväll som slottsherren och jag sedan åt till den nya avsnittet av favoritserien(min) Shetland. Jag är betagen av serien men ändå mer av landskapet. Och jag står fast. Shetlandsöarna och Hebriderna står överst på min lista över önskade resmål. Vad gäller själva serien så tog handlingen en helt annan vändning i det här avsnittet. Så gör det ibland. Själva livet. En tvärvändning från utstakade mål och planer. Ibland innefattande sådant som man överhuvudtaget aldrig ritat in på kartan. Då får man tänka om. Det blir lika delar nödvändigt och ofrånkomligt.

Jag tänker på det ibland. Rätt ofta om jag ska vara ärlig. Att livet är tillräckligt komplext i sig själv och att det händer grejer vi inte kunnat förutspå eller tänkt oss och då är det bra om vi inte krånglar till det mer än nödvändigt. Håller det så enkelt det bara går. Såklart gäller det när man tränar hund med. Hundträning är måhända inte avancerad kirurgi men den är alldeles tillräckligt klurigt utan att vi krånglar till den med svåra termer, specifika metoder och tillhörande begränsningar. Du kan göra så mycket genom att gräva där du står. Ta vara på hunden du har, med dess fel och brister, dina egna med, och våga pröva och öva. Det man lär sig allra mest på och som gör chansen allra störst att få till en bra och tålig relation med hunden är att pröva. Visst, risken finns att du gör fel och att något i träningen går snett men det är hur som helst mycket mer utvecklande och lärande än att sitta på kammaren och fundera över alla problem som skulle kunna uppstå och alla metoders fram och baksidor och vad som är rätt och vad som är fel. Förvisso. De kan finnas anledning att försöka begränsa antalet fel man riskerar att göra. Men jag lovar. Ingen av dem som tränar hund med framgång har gjort det felfritt från start. De hade inte heller varit där de är om de inte vågat pröva sig fram och gjort fel efter vägen. Man kan fråga sig varför vi är så fruktansvärt rädda att misslyckas. Är vi födda med en irriterande gen som vägrar låta oss känna glädje någon annan gång än när vi är bäst och framgångsrika eller formar vår uppväxt oss till ett liv i ständig strävan efter perfektion? Inte vet jag men någonstans har det gått en aning fel. Missnöje och fiaskofruktan har tagit alltför stor plats i våra liv. Så tillbaka till roten. Roten till det som gjorde att du valde att skaffa hund och börja träna den. Sällan tror jag det handlade om en avsikt att visa världen att du är bland de allra bästa på att träna hund. Snarare kom väl tanken till dig genom kärleken till djur och ett intresse av att lära sig mer. En hobby och relation att hämta kraft ur i en i övrigt krävande värld med högt ställda förväntningar. Varför är det så svårt att låta det fortsätta få vara så?

Imorgon blir det kennelträff här för de två yngsta kullarna. Vi ser verkligen fram emot att få träffa alla igen. Jag ör så nyfiken på hundarna, få se om jag känner igen de minsta som har hunnit bli nästan ett halvår och som vi inte sett sedan de flyttade hemifrån i julas. Och jag är minst lika nyfiken på två och ett halvt åringarna med för de är riktigt längesedan vi träffade dem med. Förutom Humle som jag haft förmånen att träffa med jämna mellanrum ända sedan han var liten. Det ska bli väldigt kul att träffa deras trevliga ägare med förstås. En härligt gäng glada hundförare. Tänk att vi har sådan tur att få de allra bösta valpköparna.

Förövrigt är jag väldigt sugen på en pointervalp…