Keep it simple stupid

I vanlig ordning går dagen rasande fort och jag gör mitt bösta för att hänga med. Rastningsrundorna blir flera till antalet nu när Lyra är i höglöp och vilde Wirre kräver sitt i form av sysselsättning och underhållning. Tack och lov för tuggben tänker jag och ger honom ett medan jag sopar upp resterna av den murkna pinnen han bitit i sär på golvet. Förstår inte hur jag kunde missa att han fick med den in. Men det går fort som sagt, med det mesta och ibland räcker inte uppmärksamheten till. Min.

På en av morgonens rundor tillsammans med grabbarna hamnade vi mitt i en revirstrid mellan två råbockar. Jag funderade just lite på varför den råbocken vi hade framför oss betedde sig så knepigt. Den halvtravade sakta med huvudet sänkt och liksom väste lite ute i vetefältet. Jag undrade om den var skadad och hundarna verkade fundersamma de med. Så var det inte för rätt var det var kom en annan lite mindre bock farande ur buskaget som om elden vore lös. Det var den inte förtsås men det var nog illa nog att ha en revirvaktande gammelbock i hasorna. De två var så inne i striden att de inte ens märkte oss. Tur vi inte blev nersprungna i bara farten. Resten av den rundan och resten av rundorna blev lugnare, vi såg inte så många fler djur men hörde desto mer fåglar. Och hackspettsungar. Det måste vara hackspettsrekord här. Herregud vilket liv det i hålen i de gamla trädstammarna. Jag vet om minst åtta olika bon med skrikande ungar bara på de vanligaste rundorna och det finns väl många fler förmodar jag. Överallt är de. Det är dessvärre vildsvinen med. Föryngringen i år verkar ha gått onödigt bra. Pal höll till min förskräckelse på att apportera en kulting för ett par dagar sedan. Det var under kontrollerade former då vi skulle valla av en bit av en äng så han var inte långt ifrån mig alls. Det tillåter inte årstiden. Plötsligt var kultingen där bara. Jag trodde först det var ett rådjurskid men istället var det en liten pyjamasrandig kultig. Med ett kraftig ”nej låt bli” till Pal när den lille studsade upp under nosen på honom och grymtade for iväg sprang vi motsatt riktning. Hade ju inte minsta lust alls att reta upp mamma sugga Var hon nu var.

Pal har fått ha en lugn dag idag. Nöja sig med en promenad och avstå träningen. Det är viktigt med återhämtning tänker jag. Att få vila ordentligt efter ett större jobb och ladda om batterierna. Friskvård, att göra något innan något händer är helt fantastiskt det med såklart men det går inte återhämta sig förebyggande. I och för sig är väl inte en unghundsderby start särskilt ansträngande rent fysiskt men mentalt tar det däremot. I alla fall för unga hundar och speciellt för en lantishund som Pal som inte varit ute i den typen av miljöer så mycket än. Det blir mycket att ta in helt enkelt. Att återhämta sig förebyggande fungerar som sagt inte så därför blir det avgörande att få återhämta sig efter en ansträngning helt oavsett om det handlar om en mental eller fysisk påfrestning. Till en viss del kan man för all del vila sig i form med, och att komma utvilad och redo inför ett jobb är såklart en bra förutsättning som förmodligen gör att ansträngningen inte blir så tuff och återhämtningen efter inte så långvarig. Men själva återhämningen måste ske efteråt, där finns inga alternativ. Så vi vilar lite nu, tar några dagar off från dummie och bollar medan jag funderar över en strategi för Pals träning framöver. Vilka delar jag ska fokusera på när vi startar igen.

Att hålla området är en del vi ska fortsätta jobba med. Jag har en tydlig målbild av hur det ska bli och vi är på god väg. Men. Det är väldigt lätt att man ”slarvar bort” det när träningen och utmaningarna accelerera. Och har man som Pal snabba ben är det lätt att ta till dem. Sedan ska vi fortsätta grundträningen i teckenträning. Vi behöver samla på oss mycket mer repetitioner där. Trygghet. Och jag MÅSTE få ordning på det där med att ha olika kommandon vid höger och vänster tecken. Eller så får jag helt enkelt ge upp det och återgå till samma kommando igen för min felprocent är på tok för hög som det är nu. Jag har slitet med det här i tre fyra år nu och upplever inte att det blir bättre hur mycket jag än repeterar så kanske är jag hopplöst fall i det området. Nästan sjukt hur svårt det kan vara. Jag upplever mig annars hyfsat lättlärd inom andra områden men när det gäller det här verkar det vara lite av hopplöst fall. Det är inte bra såklart, särskilt inte när det gäller Bestas teckenträning eftersom hon och jag tycks ha samma svårigheter med inlärningen i det området. När det gäller mig själv så har jag aldrig lyckats lära mig höger och vänster ordentligt, det har aldrig fastnat och jag känner ingen trygghet med det och jag förmodar att det är där problemet ligger. Jag märker att jag har samma inlärningsproblematik även om jag använder helt andra ord än höger och vänster så det är verkligen något som spökar där. Förresten träffade jag p en duktig hundförare som använde ordet ”jaaaa” till alla riktningar när hon förde sin hund och det fungerande alldeles utmärkt. En befriande insikt. Jag givetvis inga som helst problem med att svänga åt rätt håll om någon pekar ut riktningen med armen, det är höger och vänster orden som ställer til det. Det är samma för Besta tänker jag. Så jag tror vi ska hålla oss där. Förnuftet säger mig det. Keep it simple stupid!