Lite mer som en hund
Jag orkar inte vänta längre. Utanför fönstret är det sex minusgrader och virvlar runt snö i blåsten. Jag sätter upp de nya tulpangardinerna i grönt, gult och rosa och köper två blekrosa begonior med vita krukor och ställer i köksfönstret under tulpangardinen. En disktrasa i gammalrosa blir det med. Det ser naket, kalt och lite fel ut i köksfönstret mot det vintervita utanför men det ger en liten föraning om våren i alla fall. För ovanlighets skull är jag lite före i tid. Det förvånar mig.
Lite mer som en hund. Jag önskar att jag var det. Lite mer i nuet. Lite mindre allvarlig. Lite mindre bekymrad och världspolitiken och klimatet. Lika glad oavsett väderlek och nöjd med att äta samma mat varje dag. Jag har lite att jobba på med mitt mindset inser jag. Efter de nya femton centimetrarna med snö får jag omgående träning i det. I acceptans och flexibilitet för hur vacker än snön är och hur rent det än blir kräver den ändringar i arbetsschema och upplägg. Jag klagar inte, jag vet att vinter är vintern och vädret oberäkneligt, jag konstaterar. Jag får bra övning i snabba ändringar och anpassade lösningar och ser det som en liten utmaning. Positivt tänkande. Lite mer som en hund. I stunden.
Med snön återkomst kunde jag också gå tillbaka till ”ta den jag pekar på träningen” med Pal. Kul! Nu mer utmanande med tajtare linjer och längre avstånd. Nio apporter i lössnön sist. Bra träning både fysiskt och mentalt. Mest för honom men även för mig. Ett par kilometers pulsande med nio standard dummy i ryggfickan kändes. Vi är i utmaningsfasen nu, med tanke på svårighetsgraden i övningen och att han blir lite tveksam i en del skick. Jag ser det som en del i inlärning och vi jobbar oss lugnt och tryggt igenom det. När han förstår och det blir rätt jublar vi båda två. Lycka! Jag var lite förvånad över att han inte såg apporterna i slutet av linjerna tydligare än vad han gjorde. Kanske berodde det på bakgrunden mot skogen? Nästa gång ska jag tänka på att flytta mig längre ut på fältet så det blir lite tydligare för jag vill fortfarande ha apporternas hjälp att ”räta” upp linjen och få honom att lyckas när han tar den tänkta linjen. Där har jag fördelen med snön tänker jag, att jag kan fortsätta den träningen och att det passar utmärkt för den fasen Pal är i nu.
Vi kunde passat på med vintervila annars men eftersom snön och vintern sammanfaller med att jag har mer ledig tid för träning av mina egna hundar vill jag inte försitta den chansen. Vinterperioden är vår på sätt och vis vår egen tid. Här sker den mesta av grundträningen och kan få göra med struktur i lugn och ro. För bra för att missa. När inte vädret alldeles för motsträvigt förstås. Som när det blåste och snöade på tvären i fredags till exempel. Då höll vi oss till promenader, jag med halsduk och luvan hårt åtdragen när vi gick över fälten. Det finns gränser. Men hundarna tycket det var lika kul som vanligt. Utom Lyra förstås som slokar som om hela världen hänger över sedan snön kom tillbaka. Det är väl lite som en hund det med?
