Long time no see

Ni vet känslan av att hitta hem. Hem till det invanda, välbekanta och uppskattade. Igenkänningen, lugnet och tryggheten som ger utrymmet att vara sig själv fullt ut. Så var det lite för mig idag och så är det för mig tillsammans med Pal i stort sett varje gång vi är ute. Jag känner mig så hemma med honom. Välbekant och så nära, en känsla kopplad till minnen från tidigare hundar från tider som flytt och dörrar som stängts. Varje ny hund är en ny upplevelse, en ny individ att lära känna men samtidigt lite av en reinkarnation från de tidigare hundar jag haft förmånen att leva några år tillsammans med. Det finns en del av min gula Best i Pal, tveklöst, han dyker upp i saker Pal gör, i delar av hans rörelsemönster. Min bruna cocker Mer finns där också, i den totala hängivenheten Pal visar mig ser jag min första cocker och minns honom med en tydlighet som lägger sig som kramp i bröstet. Lykka dyker upp i Pal emellanåt med, fast det är så längesedan, hennes uthållighet och förmåga att fokusera på rätt saker lyser igenom i Pal. Det finns mycket annat i Pal med, framför allt Pal själv. Det vet jag såklart. Den där sammanlänkningen med tidigare hundar är bara något som pågår i mitt inre, ett smått förtvivlat lite sorgset försök att hålla kvar det som gått förlorat förmodligen. Men det är fint. Så jag låter det pågå.

Det var hitta hem på ett annat plan idag med. Vi var på träning för Oliver. ”Long time no see” men nu när vi sågs igen var allting precis som det brukar. Välbekant, varmt, pedagogiskt. Jag hittade hem igen. Ännu en gång. Till kärnan i träningen. I sättet att träna som passar mig som hand i handske och stämmer så väl överens med våra egna tankar och vårt sätt att utbilda och bygga upp hundar. De var inget nytt, inga aha upplevelser att tala om men ändå halleluja och ödmjukt tack. Att Pal var lika duktig och skärpt som på hemmaplan och att jag skötte mina kort rätt gjorde inte upplevelsen av semesterdagen sämre om jag säger så. Dessutom tillbringades träningen i bästa sällskap med en riktigt god lunch mitt på dagen och regn och åska väntade snällt med att bryta ut tills vi avslutat träningen och satt oss i bilarna för att resa hemåt. De kallar jag tajming.

I övrigt vad gäller träning av unghundar har jag pratat en del det senaste om att ge saker tid. Låta dem ta sin tid. När något nytt ska läras eller något gammalt ändras behöver det ske över tid och vi kan inte vänta oss resultat redan efter några få repetitioner eller tillfällen. Vi behöver anpassa oss efter individen, göra en plan och en tydlig struktur, bestämma oss och hålla oss till det över tid. Jag läste en text riktad till människor av Olof Röhlander där slutet stämde väl överens med vad jag menar i träningen av unghundar. Här är de sista meningarna.

”Analys och utvärdering får inte ske för tidigt, du har inte tillräckligt med data för att kunna göra det ännu. Är du på en sådan resa just nu, övertyga då dig själv om att du är på rätt väg.”