Man behöver lära så länge man lever
Fröken Vi drabbades av en tillfällig blackout eller något liknande och for rätt in i hönshuset och apporterade den ljusa hönan när jag rastade dem bakom boden som hastigast. I en kombination av irritation och förvåning tog ag emot hönan och bar tillbaka henne till huset och resten av hönsflocken. Fröken Vi vet väl bättre än så? Vi har bara några få regler i slottet för hundarna, en av dem är att man inte får röra hönsen. Fröken Vi har respekterat det under hela sitt liv. Men nu? Senare tog slottsherren med henne till hönshuset för ett litet samtal om höns och uppförande och sådant. Men det behövdes egentligen inget samtal för from som ett lamm tittade Vi på den lilla hönsflocken med en blick som sa ”jag skulle väl aldrig någonsin gör något sådant”. Jag tror hon försöker skylla på svarta Min, att det var hon som övertalade henne att ta hönan och att hönan själv mer eller mindre sprang rakt in i hennes mun. Alltid bra att ha något eller något att skylla på.
Det tycker jag med ibland. Så skönt att ha några förlåtande omständigheter att ta till när det inte riktigt blir som tänkt när jag tränar. Jag känner hur orden bara ramlar fram ur munnen på mig i en helt onödig bortförklaring. För jag vet förstås att det varken hjälper eller är sant. Men för stunden känns det bra. Ofta lämnar det dock en lite fadd eftersmak när jag reflekterar lite över det som var och ser och förstår min del i det hela. Oket hänger på mig. Bördan på min axlar. Men tungt är det ju egentligen inte. Hundträningen är en lättsam förmån som utövas med tacksamhet i en värld som i övrigt är upp och ner och eländig. Mina små bortförklaringar och träningsresultat är av ringa betydelse i ett större sammanhang. I mitt lilla liv däremot kan de betyda ganska mycket. För mig i stunden. Men att ha perspektiv till vad man gör känns viktigt. Det är ju trots allt ingen som tvingar mig att gå upp halv fem på morgonen för att åka på jaktprov eller träna en hund när det regnar på tvären eller är en halv meter snö. Således heller inget att klaga över eller bortförklara. Njut istället människa! Njut av dina oerhörda förmåner. Av den anledningen valde jag helt frivilligt att träna dolda linjer i snön på fälten men en inbjuden kompis igår. Två kompisar faktiskt. Riktigt bra blev det med fast att den soliga himlen plötsligt mörknade och vi befann oss i ännu ett snöväder. Och så skönt det kändes att ha snön att skylla på ifall det eventuellt skulle behövas någon bra bortförklaring.
Träning i snön med Lena & Kompis. Dirigeringar med stående apporter fick det bli för det är det enda som fungerar i det tjocka , lätta snötäcket vi har nu.
Lilla Till och Lad som senare hängde i puben med oss bjöds på varsin Kong med fruset innehåll. Kalas. Lilla Till gör som hon har lärt sig. Håller som ekorre fast kongen med framtassarna och slickar frenetiskt för att få ut det goda innehållet. Lad har en helt annan strategi han lärde sig när han var yngre, men då med en Kong som inte hade fruset innehåll. Han körde samma stil nu, man gör ju som man lärt sig. Han hystade Kongen i golvet så det small. Tog upp och släppte igen och gjorde om och gjorde om. En mycket lyckad strategi i när innehållet inte är fruset för då skvätter det liksom ut så han kan leta upp och slicka i sig. Men betydligt sämre nu. Ingenting kom ut hur mycket han än hystade och letade på golvet. Han är rätt smart den grabben. På riktigt alltså. Det är bara, som vi redan vet, svårt att ändra en invand vana.
