Med sunt förnuft i modern tappning
När jag sitter med planeringen för vårens kurser tänker jag osökt på hundar och hundägares behov av utbildning och kurser. Vilka delar det är som brister mest för att få till den där fungerande hunden för jakt och jaktprov som samtidigt ska vara en fin välfungerande hund i familjen och samhället och allt den förväntas följa med på. För det är om regel så de flesta av våra kursdeltagare lever med sina hundar. De hänger med med familjen på det allra mesta utöver träning, jakt och vad det nu kan vara. Det är inga dåliga krav som ställs på hundarna. Svårt såklart, att leva upp till allt det där, både som hund, uppfödare, ägare och instruktör och coach. För hundägaren som redan köpt valpen har redan uppfödningen skett så den biten behöver läggas åt sidan, för det spelar liksom ingen roll hur mycket vi vet om linjerna bakom och vad hundens föräldrar haft för bra och eventuella dåliga sidor. Hundägare måste möta valpen de har framför sig, individen, se framåt och inte leta bakåt i linjerna efter orsaker. Uppfödare behöver såklart göra det men det är av en annan anledning. Och tillbaka till vad det är som oftast brister så är det nästan alltid grunder, grunderna i kommunikationen och relationen till hunden.
Som hundägare gäller det att se individen och sedan förstå sin egen del i hundens utveckling. I stort sett allt faller nämligen tillbaka på oss när det gäller fostran och utbildning av valpen. I alla fall den delen som ligger från åtta veckors ålder då vi som regel fått hem den. Självklart blir nämnda fostran och träning olika lätt beroende på hundens mentala egenskaper och så vidare men vi får försöka jobba med den individ och de egenskaper den har oberoende på vad vi önskade oss och hoppades på. Redan i det här skedet tror jag behovet av hjälp och konkreta råd behövs. Jag märker det. För jag träffar många lite äldre valpar, från sju månader och uppåt där väsentliga delar i kommunikationen redan misstas, där relationen hamnat lite snett eller där hundägaren inte haft förståelse nog att ta tillvara möjligheterna till tydlig kommunikation för att bygga relationen med valpen. Flera av de delarna som ligger till grund för en god relation och tydlig kommunikation som i sin tur leder till en balanserad hund i god kontakt med sin förare. I träning och under heta jaktdagar bland annat.
Sådana saker tänker jag mycket på och jag funderar över hur jag ska möta upp behovet som jag ser finns vad gäller valpfostran och unghundsträning. Funderar över hur jag ska lyckas fånga upp dem, och när i tiden? Oerhört många av dem jag träffar med unga hundar har nämligen svårt med gränssättningen, de verkar rent av ha missat den och har en glad unghund som inte vet vad ett nej är och glatt viftar på svansen vid en tillsägelse. Ett tag senare blir det ofta bekymmer med drag i kopplet och att hunden springer ärevarv med apporten och andra påhittigheter. Helt normala unghundfasoner såklart som kommer att lösa sig men som löser sig betydligt lättare och snabbare med en bra relation i botten. Unga hundar ska för övrigt vara lite busiga, påhittiga och livfulla, det ÄR så vi vill ha dem MEN de behöver veta skillnaden på rätt och fel och kunna ta ett nej.
I vår relation med valpar är det nittio procent kärlek och tio procent regler som gäller, i grova drag, Det återkommer i utbildningen av unga hundar när de är lite äldre med, då jobbar vi med positiv förstärkning och många lyckade receptioner av önskat beteende och utförande som vi sedan försvårar stegvis. Men det står inte i motsättning till krav och ramar. Vi har sådana med, vi ställer krav, använder oss av operant inlärning där kravet efterföljs av beröm och ibland förstärks med belöning för att öka känslan av välbefinnande. Men vi är noga med att inte ställa krav eller korrigera hundarna för något vi inte lärt dem. Det kan skapa vara konflikt och osäkerhet.
All vår träning sker tre steg, först lär vi hunden det vi vill den ska utföra med hjälp av positiv förstärkning, och först när hunden gjort tillräckligt många lyckade repetitioner och vet vad som förväntas av den lägger vi till ett krav. För att säkra upp inlärningen och utförandet. Först efter det, i det tredje steget kan vi korrigera hunden när den gör fel och få ett bra utfall av det. Allt handlar egentligen bara om tydlighet. Inget annat. Varför ordet tydlighet ofta misstolkas för hårda tag begriper jag inte men så tycks det ha blivit. I vår tydlighet, när vi korrigerar hundarna, handlar det absolut inte om att slå hunden, med kopplet, kepsen eller något som helst annat sådant. Det handlar om att lugnt och tydligt driva igenom det vi lärt hunden att den ska utföra, ibland med negativ förstärkning i form av mothåll i kopplet eller våra händer. En kravfas våra hundar lärt sig att hantera och förstå i vardagsfostran i tidig ålder. Samma krav och hantering som hjälper dem att bygga motståndskraft mot stress och störningar i framtiden. Givetvis finns det skillnader i det här, en del hundar kräver mer av oss en andra och i kursverksamheten stöter vi ibland på lite äldre hundar som inte fått lära sig att hantera ett krav eller ett nej och då blir det såklart mer problematiskt och kräver större och mer omfattande åtgärder. Förhoppningen och målsättningen är såklart att ingen ska behöva hamna där utan få den hjälp som behövs för att förstå och lära sig kommunicera med valpen i ett tidigt skede så vi kan fortsätta hålla oss till i huvudsak positiv förstärkning. Till det måste föraren förstås också vara beredd att göra det jobb som krävs för att bygga en stabil relation som senare leder till en väl fungerande (jakt)hund, för inget kommer av sig själv som bekant. Hard work pays off helt enkelt.
