Några väderdagar var
Julis första dag är precis som jag önskar en juli dag att vara. Lagom varmt redan på morgonen, sol över hela himlen och en svag vind som gör värmen hanterbar. Jag går en lång runda längs grusvägar över fält och i skogskanter med labradorerna och fast morgonen är tidig är det skönt att komma över till skuggsidan i skogskanten. Tidigare på våren är det tvärtom, då är rundans bästa sträcka den i vårsolen på de öppna fälten. Under hösten och vinterns busväder är skogskanten bäst igen. Men idag är det sommarmagi fullt ut och det här man lever för och väntar hela året tänker jag när jag ser rallarrosor mot faluröda ladugårdsväggar och fingerborgsblommor i vägkanterna. Okej att svetten pärlar sig i pannan och det kan var lite i varmaste laget vissa stunder, i regnigaste ibland och i blåsigaste men sommaren är oslagbar oavsett. Jag längtar till att vår nomadbil ska komma, den där som är försenad med ett år vi det här laget och som finns inom räckhåll men aldrig tycks nå hela vägen fram, Det ska bli annorlunda när den väl kommer, då ska vi minsann nå hela vägen fram med både det ena och det andra. Med bilens hjälp. Jag väntar på att få packa in alla hundar, fricampa vid någons sjö någonstans, äta vegetarisk ravioli på burk och starta på jaktprov. Gemenskapen men ändå det avskilda. Men vi får vänta lite till. Kanske nästa års semester kan bli lagom? Färdigbyggd och klar. Fullpackad och redo för äventyr. Den som väntar på något gott och så vidare… och har vi nu väntat sedan i april förra året kan vi väl vänta ett tag till förmodar jag. Det är ju inte som att vi sitter i sjön precis, slottsherren och jag sitter stadigt i vår välfärdstillvaro och klarar att vänta på en bil. Utan tvekan.
Utekontor idag, med Lyra som övervakare och sällskap
Jag tränar hundarna idag igen, använder de lediga stunderna och trivs som fisken i vattnet. I förrgår funderade jag på allvar på att lägga spanielträningen och spanieljakten åtsidan. Lägga av rent av. Men det var i förrgår och saker ändras och jag är världsmästare på att ombestämma mig. Till viss del har ändringen att göra med att de små cockersystrarna skötte sig så fint både igår och idag och att jag någonstans tänker att jag inte kan ge upp nu när jag äntligen börjar skörda frukten av den struliga tonårstiden. De är faktiskt rätt vattenkammade nu båda två bara jag håller lote i den och på god väg in i vuxenhundsvärlden och de fina åren tillsammans. Nog för att jag gillar unghundstiden, uppskattar den högt rent av, men visst är det skönt när bitar faller på plats. Jag tränar dem en del tillsammans nu och det fungerar riktigt bra faktiskt. Det var en tröskel särskilt för Lass eller förmodligen mest för mig men nu har vi kravlat över den. Hon sitter som ett ljus nu, lämnar av prydligt och apporterar med stil. Och jag blir inte ens en aning arg. En av nycklarna till resultatet har varit morgonen. Jag har tränat dem på morgonen när jag är skärpt, på gott humör och ytterst lösningsorienterad istället för på eftermiddagen när mitt humör svajar och pyttesmå bekymmer blir STORA problem. Jävla hormoner vill jag skrika vid de tillfällena, mina alltså, men det har jag inget för såklart, istället skäller jag lite på Lass. Moget. Jag måste kunna tygla humöret även när jag är trött.
Tre dagars sommarläger med inriktning mot mocktrial på Boda väntar nu, bilen packas och jag planerar upplägg och ser fram emot att träffa deltagarna. Den europeiska värmen ser ut att glida in lagom till första dagen men varvas med moln och lite vind så det ska säkert går bra. Dessutom verkar den bara vara på högst tillfälligt besök för redan till torsdag dippar den till mer väntat svenskt sommarväder. Det vill säga runt tjugo grader, lite mulet och lite blåsigt. Inget ligga på stranden väder för semesterfirare men utmärkt väder för hundträning. Det är typiskt rätt svenskt och lagom med det vädret tänker jag men också med variationerna och några dagar av varje väder så alla kan få bli nöjda åtminstone någon dag. Lagom eller perfekt beroende på vem man frågar.
