När det är så tyst att det hörs
När naturen är så tyst som en vindstilla dag i november så tystnade tjuter i öronen är jag glad för korparna. Deras kraxade läte när de drar förbi inger hopp och påminner mig om att livet pågår trots avsaknaden av ljud. Allt bara vilar lite ett tag. Det är fint så men jag föredrar när det rör lite på sig, hörs mer, en liten vind som prasslar i löven, en tjattrande ekorre eller vad som helst egentligen bara det inte är helt tyst. Nu var det full rulle med kurs idag så jag hann inte höra det tysta så mycket oavsett för det blev som alltid mycket prat och fina diskussioner med likasinnade. En och annan höjd röst lite här och var med, mestadels i glada rop över duktiga hundar men också ett och annat för att få hejd på någon hund som busade till det lite. För de gör ju det ibland hundarna.
Det var betydligt tystare efteråt, på eftermiddagen då jag tog Lass på en liten runda. Hon och jag och tystnaden skulle man kunna säga. Hon är så annorlunda när det är bara hon och jag, så nära mig, tillitsfull och intresserad. Av mig otroligt nog. Vi promenerade lite, tränade ett kortare sökpass och lite allmän lydnad längs en stig och mer specifik spaniellydnad med hjälp av kast med en liten dummie. Allt tycker hon är lika kul och jag kan inte riktigt förstå att det är samma hund som så många gånger när hon var yngre lämnade mig helt därhän när något roligare dök upp. Utvecklingen har gått åt rätt håll kan jag åtminstone konstatera och vi är en bit på väg nu. Skönt!
En del andra saker är en bit på väg med medan somliga andra står helt stilla. På väg är carportprojektet som ser ut att börja ta fart i veckan som kommer. Jag ser fram emot det men bävar för all jord och lera och spår av maskiner som kommer vältra sig fram över den mjuka gräsmattan och gårdsplanen och lämna djupa sår i det som absolut inte är perfekt på något sätt som det är nu men garanterat kommer bli mycket värre oavsett. Det gäller både gräsmattan och mitt sinne. Jag ska göra mitt yttersta för att hålla maskinerna från gräsmattan tänker jag. Det räcker med den andra röran. Självklart är det värt kaoset det innebär när något ska fixas för det blir alltid bra när det är klart det är bara det att klart just nu känns väl avlägset och väldigt lerigt. Fast nu kom jag just på att det inte går att hålla maskinerna från gräsmattan för det ska grävas ett dike för en kabel från elskåpet och det skåpet står på andra sidan tomten. Nu hoppas jag på frost inom en snar framtid istället, helst fem- tio minus några dagar så gräsmattan fryser och leran hålls stången så gott det går. Omöjligt förmodar jag, både med väderönskningen och kontrollen över leran. Men det ordnar sig tänker jag.
