När det kostar mer än det smakar

Stora tassar klampar fram över golvet och lämnar små dunsar efter sig. Bam, bam , bam. Han är så mycket tassar nu Wirre. Och en skönt släntrande valpkropp som lite nonchalant vaggar fram över köksgolvet tillsamman med dunsarna. Underbara valp. Det knubbiga valprunda är för längesedan förbi men den här lite långbenta tiden är fin den med. Nu tuggar han på morgonens tuggben. Det gäller att hålla tandbytet i trim och försöka bevara min lugna början av dagen så långt som möjligt. Snart ska han sova frukost igen, vi har våra rutiner, medan jag går morgonrundor med de lite äldre hundarna. Varje morgon samma sak. Välbekanta rutiner att göra utan att fundera närmare över det, tryggheten i det förutsägbara och vanliga. Skönt. Men jag väljer olika rundor, går inte samma varje dag så det finns en viss variation och rätt ofta slänger jag in ett kort träningspass på promenaderna med så variationen ökar ännu mer. Hundarna uppskattar morgonpromenaderna så som de uppskattar allt vi gör tillsammans och allt som betyder någon form av närvaro och delaktighet. Så är det i en flock tänker jag. Lyra är möjligen ett litet undantag från just promenaderna, hon uppskattar värmen och clubfåtöljen inomhus mer och tycker ibland att en snabb rastning utanför husknuten räcker. Motion och rörelse finner hon överskattat, om det inte handlar om jakt eller jobb på annat sätt. Då är hon på. Direkt. Men en promenad bara för promenerandets ställer hon sig tveksam till och ifrågasätter vitsen med överhuvudtaget. Jag uppmuntrar och säger att det härligt att komma ut och röra på sig, att luften är frisk och djurmötena intressanta men menar att det finns gott om frisk luft på gräsmattan och vilda djur kan hon se på fälten utanför trädgården. Sant. Jag tar på henne ett koppel varje morgon när i går iväg. Har gett upp övertalandet för längesedan. Kopplet tillhör de trygga morgonrutinerna det med nu för tiden. Lyra sträcker fram sitt lilla ansikte och står blickstill medan jag trär koppellinans ögla över hennes huvud. Hon vill allt med ändå, jag vet ju det, hon behöver nog bara lite motvals först. Sätta sig lite på tvären. Någon behöver ju ha den rollen med tänker jag.

Maj fortsätter rusa förbi ungefär i samma tempo som Pal har när han får spinga fritt. Jag hade en förhoppning om att väderomslaget skulle få det att bromsa upp lite, maj att vara lite längre. Så blev det såklart inte. Dagarna går obönhörliga lika fort framåt trots det svalare vädret och nederbörden. Fast i söndags när det var riktigt grått och regnigt undrar jag om det inte i alla fall stannade upp lite grand. Jag hann till och med känna av en stunds långtråkighet i det grå. Lite håglös så där. Kanske var jag bara trött för jag hade inget emot regnet egentligen. Påminnelsen var tydlig dock, att det som krävs för att dagarna och maj ska räcka lite längre är långtråkighetskänslan. Det är vad det kostar att få tiden att gå långsammare. Det är inget alternativ jag eftersträvar eller önskar så jag föredrar full fart framåt trots allt. Och än är det några dagar kvar av maj att njuta av. Fem stycken att tillvarata och vårda armt och ömt. Jag ska göra mitt bästa.