När förväntningar riskerar bli besvikelser uttagna i förskott
Han är duktigt min valp. Förlåt unghund. Jag skulle kunna skriva att han går från klarhet till klarhet men det är väl att ta i med en hund i hans ålder. Snarare går vi från klarhet till bakslag och framåt igen. Inget är befäst och inget kan han men mycket anar han och känner till. Precis som de ska vara och för en unghund i hans ålder räcker det gott med det och att vara en allmänt trevlig liten hund. Det är han verkligen. Jag försöker att inte ha för höga förväntningar på honom(och på mig), vänder det istället till förhoppningar. Även om det låter galet negativt att förväntningar är besvikelser uttagna i förskott kan jag känna att det ligger något litet i det. Så lätt det är att hamna fel när man har högt ställda förväntningar. På sig själv, på andra eller på något annat.
Som på sin nya valp kanske, och sig själv som valens ledare och förare. Allt går inte i topp och alla blir inte stjärnor och framför allt inte direkt. Det tar tid. Jag brukar säga det till kursdeltagare som står med ett och ett halvt åriga unghundar i kopplet och känner sig allmänt förtvivlade av både ena och andra orsaken. Att det tar tid och att det inte går att säga något om slutresultat förrän om kanske ett par år. Och det är inte färdig då för den delen heller men det är mer färdigt, mer grundat och etablerat och lite närmare facit. Människor är som regel sjukt otåliga. De vill veta med en gång.
Det vill jag med emellanåt, blir otålig och vill vet om det är ”värt att satsa” på vad det nu kan vara. Men eftersom so sådana svar sällan går att få ör det bästa att kör på och se vad det ger framöver tänker jag. Övar på tålamod och brist på kontroll. Svaret lär jag få tids nog. Vad gäller hundar och valpar så känns det rätt med Tweed så här långt men han är ung än och mycket vatten ska rinna och så vidare. Några små egenheter nya har jag lagt till med det senaste. En vardags grej är att han vill attackera de vuxna hundarnas ben när de hoppar och ur bilen. Som en liten cattledog siktar han in sig på deras bakhaser. Det sätter vi givetvis stopp för direkt för det kan bli rätt mycket självbelöning i den galenskapen och ont i benen på de vuxna. En annan grej är lite mer träningsrelaterad. Han letar med bra intensitet efter sin tennisboll och ger sig inte, supernöjd med honom där. Full rulle tillbaka och upp i famnen. Jag sitter fortfarande ner när jag tar emot. Nu händer det att han släpper bollen och tittar intensivt på den som om han väntar på att en ska vakna till liv igen. Jag tror bestämt att han väntar på att jag ska putta till den eller ta den för då ”attackerar” han bollen direkt igen. De är så snabblärda och kvicktänkta sådan här små hundar med långa öron så jag förmodar att jag utan att tänka mig för ha bjudit honom en bollrörelse för att få honom att plocka upp den igen utan att tänka mig för. En gång kan vara en gång för mycket med en lättlärd hund. Det bryter jag förstås också direkt, har jag tagit bollen är bollen min och då vill jag inte ha en liten krokodil hoppande och nafsande efter bollen och min hand och därmed basta.
Nästa helg ska vi gå en valp/unghundskurs för spaniels Tweed och jag. Spännande. Vet inte när jag gick kurs med en så ung hund senaste. Känns väldigt längesedan och är nog det med. Instruktöreni det här fallet har jagat med spaniels, särskilt cocker i över fyrtio år så vi är i goda händer och jag är väldigt nyfiken på att höra hur träningen startas och hur hundarna byggs vidare. Jag är väldigt nyfiken på hur Tweed kommer hantera situationen med, om han kommer plocka fram sin eftertänksamma sida eller bli vild av bus i närheten av andra unga spaniels. Vi får se.
