Oh yeah!
Ännu en jaktdag. Here we go again. Fin jakt, lagom mycket fågel. trevliga skyttar, hundförare, duktiga hundar och så vidare. Ni känner till det vid det här laget, de här fina jaktdagarna jag skriver om Fast den här dagen lämnade en del övrigt att önska på det personliga planet, det finns definitiv undantag och alla jaktdagar är inte tio topp. En del kan rent av vara lite sämre. Eller rent av skitdåliga. I alla fall delvis. Spaniel delvis. Bra dag igår som sagt, rent jaktligt och resultatmässigt men fy farao vad jag slet med att hålla lilla Till i hand. Det var på det berömda håret genom hela jakten och flera gånger på andra sidan gränsen. Omg. Verkligen inte en nivå där jag vill ha oss men mitt i jakten är det inget annat att göra än att härda ut och försöka styra upp bäst det går. Vilket inte är det lättaste med en fullständig överladdad cocker framför fötterna.
Förväntan stiger med antalet jakter, inte oväntat alls såklart och inte blev hon mindre het att hon och jag lyckades hamna i markavsnitt där det var gott om fågel framför oss hela tiden. Det visste hon såklart, vinden låg fint och avslöjade vad som väntade på långt håll. Lilla Till gör förstås bara det hennes gener och erfarenhet säger åt henne att göra, hon jagar fram fåglarna och trycker upp dem, det är hon såklart förlåten för, och när man håller på med hundar så händer sådana här grejer emellanåt. Men det är ju fint om jag får vara med på lite mer än yttersta hörnet tänker jag. Det är inte kul när det blir så här, inte roligt alls när man känner att man tappar taget och hunden är mer eller mindre på väg ur hand. Lite skamvrå känsla över det och inte en plats där jag vill vara. Men det får man bjuda på helt enkelt, värre saker har ju skett, det är ett litet nederlag att hantera bara, ta sig ur och komma igen. Så nu backar jag bandet i vår träning igen. Håller i och håller om. Repar mod och smider planer.
Mina retrievers var på hugget de med men höll sig där de skulle och till uppgifterna de skulle utföra. Lyckades få två väldigt speciella apporteringsituationer jag aldrig upplevt tidigare. En där Besta skickade in tätt rörflensomåpde för eftersök på två rapphöns tillsammans med några fler hundar. Efter ett långt tag kommer hon igenom rörflenet, det är så högt så jag ser henne inte, dyker fram i kanten med en rapphöna i munnen, stannar upp i farten och ser ut att tappa rapphönan men istället plockar hon upp en till nästan i farten och kommer in till mig med två rapphöns i munnen. En död och en skammad. Vad säger man om det? Dubbelapportering är för all del inte önskvärt men just den här var ändå synnerligen effektiv. Ha ha. Senare, på ett annat eftersök efter en eventuellt påskjuten rapphöna med Pal där han letat i skogen och är på väg ur skogen mot mig stannar han upp och vittrar något och i exakt det ögonblicket ramlar en liten rapphöna ner från en gren i ett träd precis i hans närhet. Hur sannolikt är något sådant egentligen? Ett snabbt mjukt upptag och rapphönan bärgades till mig. Något sådant har jag heller aldrig upplevt förut. Det visade sig vara den eventuellt påskjutna rapphönan vi letade efter, lite blod under ena vingen visade det.
Ps som lite grädde på det misslyckade moset regnade det hela dagen med Ds
