Om Lillie
Hela hösten har hon jagat nu. Följt tätt intill slottsherrens sida och apporterat skadade och döda änder i vatten och på land, ute på öppna fält, i igenvuxna snår på öar, i vikar och på öppet vatten och hjälpt slottsherren med eftersöken från båten. När september övergick till oktober fortsatte hon intill slottsherren och Lad på fältfågeljakterna, troget vid sidan, alltid utan koppel utan behov av någon som helst påminnelse har hon gått där jaktdagarna igenom. Beredd att apportera när det behövs, en fena på eftersöken efter de svårfunna rapphönsen i den täta vegetationen och utmärkt som stöthund i de större indreven. En värdig ersättare till pensionerade Lakrits.
Hon har många tillägg till sitt namn Lillie, som liten var det ofta gulliga Lillie, vissa tillfällen i sociala sammanhang har det varit livrädda Lillie och andra gånger när hon rullat sig i vildsvinskit har det blivit äckliga Lillie. Oturs Lillie heter hon med eftersom hon haft en makalös otur med skador genom sitt liv så här långt. Men nu tror jag det är dags att lägga till brillianta Lillie med, för hon är verkligen det i sin roll som jakthund. Allt har hon gjort under hösten utan ett enda återfall eller en enda smärtstillande tablett och det är absolut mer än vad vi någonsin vågat hoppas på med tanke på förra årets muskelskada. Nästan tio månaders konvalescens blev det, i kombination med allehanda undersökningar där inget annat hittades och många antiinflammatoriska tabletter senare. Så många gånger vi var på väg att ge upp i hopplösheten som uppstod när återfallen kom gång på gång varje försök vi gjorde att starta upp hennes träning igen. Men med tid, tålamod och världens bästa, kloka veterinärkompis till stöd härdade vi ut. Det gjorde Lillie med och tänk vilken tur med tanke på hur bra hon blivit och hur bra hösten blev. Nu vågar slottsherren drömma vidare om kommande säsonger på jakt och jakt prov tillsammans med Lillie och vi håller alla tummar vi kan att hon ska fortsätta hålla sig skadefri och frisk.
