Once in a while
Vinter fortsätter men nu har mildare väder dragit in. Regnställ krävs och kroppen från slita hårt när jag slirar runt i den uppblötta snön. Det var väl inget annat att vänta tänker jag. Hade varit betydligt mer oväntat tvärsom. Om snön och kylan blivit kvar.
Trettondag jul igår och julen ska ut. Stora granen åkte i söndags för den barrade plötsligt helt obehärskat, så där att grenarna blev kalla om någon råkade stöta i den. Det blev tomt. Årets gran har varit av det pampiga slaget, tät och stor så den nästan täckte hela fönstret. Naket, kalt och ljust när den försvann. Vi ställde tillbaka den gamla mjöltunnan på sin plats men satte en liten gran på den och behöll julgardinerna för att hålla i julen åtminstone till knutdagen men nu är det dags att plocka bort. Svårast är att ta bort stjärnor och ljusstakar för de ger en så fin trivsel och behagligt ljus. Först fram inför jul och sist bort. Förutom en och annan odödlig julstjärna som envist och välmående blommar vidare i köksfönstret.
Jag har fortsatt träna framförallt Pal i snön, jobbat vidare med de stående apporterna och ta de jag pekar på. Byggt på med många lyckade repetitioner och lite klurigare för varje gång. Jag är så pass nöjd med utfallet nu och vi har samlat på oss så många rätt att det snart är dags att utmana och jobba oss över tröskel och kravet. Han har naturligt lätt att fokusera blicken, hade redan som liten så det är lätt för mig att läsa honom och lätt stegra övningen så som jag tänkt. Hans superstora intresse för apporterna är såklart en rätt avgörande i att det gå fort framåt i övningarna. Med den motivationen han för uppgiften blir han tålig för träningen och många repetitioner men han är trots det en känslig hund som är noga med att göra rätt så lite av silkesvantar på för min del. Extra konditionsträning får han på köpet när han springer i snön så musklerna spelar. jag behöver tänka lite extra på att han är var i kroppen innan vi sätter igång och att kroppen får varva ner ordentligt efteråt innan han blir stilla. Det är väl en självklarhet alltid kan tyclas men sker lite mer av sig själv när det är varmare ute och kräver lite mer av åtanke när både snön och luften är kall.
Jag har funderat en hel del på avel de senaste dagarna, på alla egenskaper som behövs och som måste samverka för att få till en hund som håller fullt ut för uppgiften, men också på den delen som handlar om oss som hundens förare och vad vi kan få till med rätt förberedelser och träning. Det finns en hel massa aspekter i det här förstås, så många parametrar som ska falla samman. Ibland ser jag i kursverksamheten här att en del hundar saknar den där rätta motivationen som behövs för att ”orka” med träningen andra gånger ser jag hundar som har högre motivation är vad föraren kan hantera. Ytterligare andra gånger är matchningen mellan hund och förare helt perfekt, egenskaperna ligger helt rätt och med genomtänkt träning blir det topp. Man allt so oftast vippar det lite hit och lite dit, balansen är som alltid eftersträvansvärd men svår att uppnå. Så många tankar finns, så många önskemål. De där som har hundarna som är lite(för)mycket önskar att uppfödare avlar på lite lugnare individer, på lite lägre jaktlust. Tvärtom är det precis det motsatt önskemålen jag hör från dem som jobbar med hundar i andra områden utanför jakten som specialsökshundar till exempel, de önskar mer. Av allt. För min del tror jag det kan vara bra med lite lägre motivation i hundarna ibland men jag tror också att man som uppfödare once in a while behöver ta in riktigt högt motiverade, mentalt starka hundar i aveln för att inte tappa det som behövs i en hund för att ha ork och uthållighet att jobba hela dagar på jakt i krävande terräng. Så det finns lite att ta av så att säga. Både i träning och vidare uppfödning.
