Övergångar, alltid dessa övergångar
Två fullträffar i tekalendrarna idag. Fem av fem möjliga koppar i betyg för både i lilla kalender och stora lyxkalendern. Frukost teet från lilla kalendern var ett grönt blommigt te med sommarkänsla, grönt & skönt hette det vilket var ett passande namn. Jag gillar gröna teer, och gröna blommiga teer gillar jag jättejättemycket. Lyxkalendern bjöd på Bönor & Blads brunch club , ett svart te med toner av söt frukt och bär enligt beskrivningen och jag kan bara hålla med. Jag gillar gröna teer med blommiga smaker som sagt och svarta fruktiga är inte sämre. Två favoriter idag alltså. Te favoriter. Kvällens kopp kryddar jag för övrigt med en av de små lyxiga chokladbitarna. Topp!
Gårdagens rooibos han jag aldrig ge något betyg då eftersom jag publicerade blogginlägget innan kvällens te. Rooibos teer är inte mina favoriter men det här var fint, jag är överraskad. Mötet mellan sydafrikas savann och den svenska skogen var helt rätt men jag tror faktiskt själva hemligheten var yoghurten för teet hade en så mjuk fin avrundning. Fyra av fem koppar i betyg. För att vara mig och ett rooiboste måste det anses som ett väldigt högt betyg.
Dagens väder var inte samma fullträff som teerna, mer av klassiskt trist novembertrök med lite lätt duggregn och dis. Men vindstilla och milt och därmed utmärkt väder för hundträning så jag klagar inte. Korparna var aktiva med, full rulle bland trädtopparna och till det sjöng de små kungsfåglarna ( jag lärde mig känna igen deras sång alldeles häromdagen)så tystanden blev inte så kompakt som tystnad kan bli i novemberväder i december. Men jag kände av tystnaden lite i skymningen ändå, för första gången den här hösten kom den lite krypande olustkänslan över mig precis när det ska till att mörkna. Den är välbekant men sällsynt numera. Så jag gick ut, tog tillvara de sista ljusa minuterna och fick den dystra känslan att vika undan genom att träna två av hundarna varsitt kort pass. hundar och deras träning är fantastik på så många sätt. När det väl blivit mörkt finns inte olustkänslan, då accepterar jag, det är bara i övergång från ljus till mörker som den stör mig. Olustkänsla tillsammans med Pal är en omöjlighet, med honom försvinner tid och rum. Men en liten aning olustigt blev det idag när han plötsligt fick för sig att han skulle ha tennisbollen jag höll i in hand. Aj. Han är lite impulsiv ibland, så snabb i reaktionerna, det ligger i hans personlighet men inte i min så jag hinner inte alltid förutse. Dessutom har apporter och bollar så högt värde för honom att jag inte tror han ör medveten om vad han gör när han kastar sig efter dem, mer än att han försöker fånga dem förstås. Det är häftigt men farligt, inte så mycket för mina händer som för hans egen del, skulle jag kasta en boll nerför ett stup skulle han garanterat kasta sig efter. Nu kastar jag såklart inte bollar nerför stup men andemeningen i det menar jag. Skaderisken ör enorm. Kan bara hoppas att han växer till sig och slår sig lite lagom några gånger, så där lagom så han inte skadar sig men behärskar sig en aning.
Det har inte blåst så mycket de senaste dagarna, det har nog framkommit bloggtexetrna. Det hat fått följden att det varit lite svårt för kursdeltagarna att ha koll på vinden. Fast om jag ska vara ärlig så verkar det vara svårt för de flesta att ha koll på vinden helt oavsett hur mycket eller hur lite det blåser. Vinden glöms liksom bort för det är så mycket annat att tänka på när hunden ska skickas på en uppgift. Det är lite synd bara att vinden glöms bort för den är i de flesta fall avgörande för utfallet. Många anstränger sig och försöker verkligen komma ihåg att tänka på den, jag är själv en av dem som verkligen slitit med att få vinden att bli en naturlig del i min förberedelse så jag vet att det inte är så självklart. För att ha koll på hur vinden blåser kollar några i trädtopparna, andra hur gräset vajar, eller hus snitseln vrider sig om man satt upp en sådan, ytterligare några har en liten fjäder fastbunden i en sytråd för att se. Mitt eget bästa tips är att ta ett djupt andetag, blunda och försök känna hur vinden möter mitt ansikte. Det är inte hokus pokus eller meditation eller så, det är bara några sekunders närvaro och mindfullness och en möjlighet att känna in. Självklart behöver man inte blunda men det är lättare att känna vinden när man ”stänger av” synen. Överhuvudtaget är det lättare att ta in dofter, smaker, ljud och vinden om man blundar. Ett sinne i taget ni vet. Som hundarna.
