Så kom den dagen

Time to say goodbye.

Jag funderar på om jag kan skriva mig förbi den. Sorgen. Om jag genom att trycka fram ord i ett jämt flöde kan begränsa sorgens framfart och känslostormarna som följer med. Jag vill inte stoppa huvudet i sanden och inte låtsas om. Jag vill känna. Men bara lagom mycket. För det gör för ont annars. Så som det alltid gör när man förlorat någon som stod en nära. Och jag skriver för att det gör ont men ändå gör gott när jag gör det. Jag vet hur det är med, hur jag fungerar. För just det här har jag gått igenom så många gånger förut att jag känner igen mig i alla faser. Det som gör ont måste få ha sin plats. Mers gener lever vidare genom barn och barnbarn och vidare släktled jag lever vidare genom mina minnen. Om ett tag kommer jag minnas allt det ljusa, alla fina delar men först ska det göra ont. Djupt och innerligt. Och jag ska tillåta mig det, låta sorgen skölja över mig och vara ledsen, nostalgisk och sentimental och sedan ska jag resa mig kanske en liten aning starkare än innan men lite mer ensam. Och vi säger till varandra, slottsherren och jag, att nu skaffar vi inga fler hundar för vi orkar verkligen inte med slutet. Det oundvikliga. Men så vet vi ändå bestämt båda två att kärleken inte skulle finnas utan sorgen och att det är just de två motpolerna som gör livet så fint. Så visst. Vi kommer skaffa fler hundar. Vi kommer fortsätta glädjas, oroas och vara lyckliga över våra hundar och fullständigt bryta samman när det är dags för det. För någonstans är det ändå det som ger livet mening.

Älskade hund