Så sant som det är sagt
En olycka kommer sällan ensam sägs det och att de flesta olyckor sker i hemmet sägs det med. Det där med att en olycka sällan kommer ensam är väl mer taget ur ett vidskepligt perspektiv medan det där med olyckor i hemmet bygger mer på statistik och fakta. Stämmer båda gör de hur som helst och och ofta kommer de tillsammans.
Jag hade precis burit upp trattarna till vinden efter Lads planerade minioperation och Lillies skada när det var dag igen. Wirre den här gången. Han fick hämta en and på ett kort släpspår i skogsdungen bakom slottet och lyckades på något märkligt och nästan ofattbart sätt köra ner baktassen i något och skära upp ett hemskt fult skärsår rätt igenom den stora trampdynan och ordentligt djupt. Jättedjupt faktiskt. Fulaste skärsåret jag sett sedan Lillie drog sidan i plogbladet. Rådfrågning och check av bösta veterinärkompisen och sedan vidare avförd till Blå stjärnan igen. Tack och lov för dem, för jour och nattöppet året om. För givetvis är det då åtminstone vi behöver dem som allra mest. Söndag den här gången men dagtid istället för natt. En fördel ändå. Frampå kvällen kom Wirre hem igen, groggy med ett rejält bandage om baktassen. En sagolik tur mitt i eländet hade han för varken artärer eller senor hade gått helt av utan gick att lappa ihop. Nu kan vi turerna sedan tidigare så det är bara att köra på ungefär som vanligt, et vill säga med tratt och medicin och koppelrastning de närmaste veckorna. Såromläggning varannan dag med och absolut stillhet för att inte riskera en sträckning så den skadade senan går av. Heja heja.
I väntrummet. Innan han fick lugnande.
Wirre gör som Wirre brukar göra, tar det mesta med ro i sin tratt och bandagerade ben. Hos veterinären låg han på rygg i väntrummet mitt i alla uppståndelse och veterinären ville han hälsa ordentligt på trots det onda. Han har den sortens mentalitet. Obrydd. Till skillnad från somliga av hans flocksyskon här hemma. Men ont har han det är tydligt för tassen vill han inte sätta ner i onödan. Makalöst snabbt lärde han sig att det går lika bra att skutta på tre ben och ta sig fram på det sättet fast det är lite problematiskt att lyft på benet för att kissa, Jag försöker förklara för honom att han redan har ett ben i luften så det borde räcka men det är tydligen fel ben för han ska absolut lyfta på det andra och det går ju inte så bra just nu.
Söndagen blev förstås inte som tänkt men dagen innan hade vi en riktigt fin bonusdag i höstvädret. Ursprungsplanen var andjakt men eftersom den blev inställd blev det en spontan utflykt med bobilen och flocken till Skaraborgs trakten. Lite shopping på jaktmässan på Astro följt av att ett besök på Vedens lustgård, den här gången hade vi tur och fick plats både på parkeringen och i serveringen. Var sin hantverkspizza och en hel del inspiration senare åkte vi till Hornborgasjön och hamnade vid ett utlopp där vi aldrig varit innan. Promenad i solen med kopplad flock på grund av naturreservat och sedan styrde vi nomadbilen vidare för en fika på alltid lika mysiga Löwings ateljé. Första gången vi var där på hösten och det gör vi gärna om för tavlorna och och landskapet i höstfärger var något alldeles extra. Sedan hemåt igen längs vindlande småvägar på landsbygden. Hösten alltså, spontana utflykter och landsbygden. Favoriter.
Vanlig varad igen, lugn, mulen och uppskattad. Mötte Mr Pig på förts morgon promenden. Samma ställe som sist men har var lite längre ifrån och stod med ryggen mot oss så det gav tid att betrakta honom lite extra. Men så såga han plötsligt oss, eller om det var vittringen, och drog snabbt in i ungskogen. Sunt och bra grisbeteende, jag gillar honom för det. Besta och Pal fick ett mindre träningspass i dammen innan vi gick hem. En får passa på medan temperaturen är okej tänker jag. Lagom nivå på träningen där nära nittio procent blev helt rätt medan det blev tio kvar att justera och rätt till. På eftermiddagen tränade jag Pal lite till, stopp och tajt närsök i hörnen på en av våra fyrkanter, Kända hörn, tätt gräs, dolda utlägg. Mycket nöjd med resultatet där. Han är skarp på stoppen nu, nästan så det vippar över lite mot för lydig. Lär väl inte vara svårt att släppa på det tänker jag så det det gör inge för stunden. Noterar bara.
Tränade lilla Tweed med. Så rolig han är en lilla hunden. Han älskar våra träningspass och jag älskar honom för det. Så kul att ha en liten på samma våglängd där allt man gör tillsammans känns naturligt och enkelt. Jag får passa på tänker jag för den känslan lär säkert grusas ordentligt när vi ställs inför större utmaningar längre fram. Det blev lite sökträning i det höga gräset intill en stenmur idag .Han bjöd på det och jag hängde på, tog tillfället. Hade kaninbollen med ut och smög ut den när jag kunde, vilket inte var särskilt ofat eftersom han knappt släpper mig med blicken. Känsla när jag tränar honom är så look a like känslan jag hade med bruna Mer när han var ung så jag sa fel namn ett par gånger under vår runda. Precis som min hjärna får Pal att flyta ihop med Best fast de egentligen är rätt olika i grunden. Intressant. Det där med hjärnan, känslorna och minnet, vad som plockas fram. Och när.
