Så som jag minns

Högsommarkväller. Svalkan efter dagens hetta. Hundträning med en god vän nere vid dammen. Sena kvällar utomhus till skymningen kommer. Jag vill inte kännas vid augustis närmande än men vet att det är oundvikligt. Bara en vecka kvar av juli. En sommar går så fort! Men en vecka kvar som sagt innan det är dags att låta augustivibbarna göra inträde. En dag i taget. Juli har varit bra i år. Så där som man förväntar sig att juli ska vara. Riktiga högsommartemperaturer, torrt och åskskurar mellan varven. Så som jag minns juli från somrar för längesedan

Det blir sen middag idag. Igen. Det vill gärna blir det när dagarna är långa och det är för varmt att äta mitt på dagen och för svalt för att inte går ut med hundarna på kvällen. Grillen tänds sent men vad gör det när inga tider finns att passa. Slottsherren bygger på nomadbilen i hettan om dagarna, jobbar på att få till en bra avdelning för hundarna med en ordentligt bur. Den delen av inredning som handlar mest om oss får nog vänta till vintern. De är många beslut som ska fattas och mycket som ska byggas så det får bli lite av ett långtidsprojekt. Sedan när det är klart blir det fritt fram för ”vanlife” så mycket vi vill. Wirre hjälper till. Han flisar upp småbitarna av plywood och drar sönder masonitbitar med framtänderna och är i största allmänhet mest i vägen. Själv har jag gästspelat i mitt andra liv och passat barn i alla ådrar med en sjumånaders bebis på höften och efter det städade jag lite i slottet. Jag hade verkligen tänkt putsa fönster med men högsommarens bromsexplosion sa åt mig att vänta ett tag för rutorna fylls av bromsar och mängder av nytt bromsbajs varje dag. De ligger i drivor i fönstersmygarna och på golvet och jag tror jag fyllde en hel dammsugarpåsen med dem idag. Döda. På kvällarna när svalka kommer är de som bortblåsta igen, också de jag inte dammsög upp. Jag undrar var de tar vägen och vad det är som gör att det är så uppskattat att flyga in och sitta på fönsterrutorna? Är det måhända en felplanering i navigeringen eller ett utstuderat mål?

Lakrits hade ett litet krampanfall idag, eller möjligen en liten tia. De varade inte länge och var snart över men det var där så där tydligt att det inte var något att ta miste på. Kanske är det början på slutet? Han är gammal nu, och vi förstår vartåt det lutar även om vi inte vill kännas vid det. Men nu är han som vanligt igen, jag har stoppat i honom extra vätskeersättning med äggula och han åt sin mat med god aptit och glatt viftande svans så vår oro har släppt lite. Hoppas, hoppas.