Se på oss nu
Ägget jag äter till frukost har midja. Jag funderar över om det är två små gulor i det innan jag knackar av skalen och sätter skeden i det. Naturen gör annorlunda ibland. Annorlunda men inte nödvändigtvis fel. Det är skillnad på fel och annorlunda tänker jag och som jag brukar säga till kursdeltagare när det inte riktigt går som det var tänkt-det blir inte fel bara annorunda- tänker jag att det blir det i naturen med ibland. Det är bara att vi har så svårt att acceptera annorlunda och olikheter, det är så mycket enklare när allt faller inom ramarna och blir rätt. Inte så mycket att behöva ta ställning till då. Det var en gula i ägget.
Tweed vid mina fötter den här tidiga söndagsmorgonen med. Som vanligt. Vi har gjort vår morgonrunda, godmorgon till hundarna, ut i trädgården med dem som vill, lymfyogan, ansiktet, satt lite färg på ögonen och dagen, ställt dörren på vid gavel och mött sensommarmorgonens friska luft, andats och släppt ut den lilla hönsflocken, satt på kaffet till slottsherren, tevattnet till mig, kokat äggen och förberett yoghurtskålen. Radion med, på med den, faktiskt det allra första jag gör på vägen från hundrummet till toaletten. Vi har slagit oss ner nu, Tweed och jag, knackat hål på ägget och öppnat dagen.
Tänker lite på provstarten igår. Resan dit och hem, gemenskapen runt hundarna, nervositeten som tillhör vid en provstart. Hur kul det är att komma iväg och vara med. Sammanhanget. En liten uns saknad med, av provstarter längre tillbaka i tiden med prisutdelningen på slutet och alla människor kvar på plats till provdagen var avklarad och slut. Det är annorlunda nu, inte nödvändigtvis fel men annorlunda. Möjligen lite mer opersonligt och lite mindre gemenskap men givetvis finns det fördelar i det nya med. Framsidor och baksidor och det hjälper föga att hänga kvar i det gamla och vara bakåtsträvande. Reagerar över tiden med när jag tänker på det. Hur den går och vad åren gör med oss. I vad som känns helt plötsligt upptäcker jag att vänner och bekanta i jaktprovsvärlden har åldrats och det blir särskilt tydligt med dem vi inte sett på några år när jag knappt känner igen dem på samma sätt som barn hinner växa upp utan att man förstår när det egentligen hände. I andra änden av den upptäckten förstår jag också att det samma såklart gäller oss. Vi står här typ tjugo år senare nu och händelser vi tror skedde för tio år sedan visar sig vara tjugofem år och förra året var för tre år sedan och det går upp för mig att åttiotalet ör det närmaste är att betrakta som historia och jag uppmärksammar inte längre grå hårstrån i håret utan häpnar lite över att finna dem som finns kvar i originalfärg. Och det är lika delar vackert och gripande och helt orimligt att förstå.
Se på oss nu säger jag till slottsherren, vi står här trots allt, lite mer slitna, lite gråare, lite mer förståndiga och lika lyckliga. I samma gemensamma intresse och liv även om det tagit sig vinklar och vridits och snurrat. Här står vi kvar mer än tjugo år senare på den sedan länge inslagna vägen när den första egenuppfödda labradoren tar sin första jaktprovsmerit och jag känner starkt att jag vill att det fortsätter precis så som det gjort i många år till.
Namaste.
