Skyll aldrig på hunden
Det bara fortsätter. Sommarvädret. Varma mjuka dagar och svala sköna kvällar. De är kortare nu, dagarna, mörkret smyger sig på allt tidigare och jag finner mig själv sänka tempot och varva ner i en mjuk tröja när skymningen drar in över fälten. På morgonen är det lite av samma sak, dörren slås upp och utanför möter frisk sensommarluft och soluppgång. Tröja på då med, tofflor och morgonsrock och djupa lugna andetag i tystnaden med valpen. Tidig morgon och lugnet innan dagen tar fart är det allra bästa. Oslagbart
Tweed har somnat på en hög av fällar mitt pp köksgolvet Han samlar på fällar. Drar dem med sig genom huset. Börjar morgonen med att dra med sig minst en från hundrummet till badrummet. Sedan en från köket in i puben och en annan från hundrummet till köket. Det är visst en del av hans morgonrutin detta släpande. Nu har som sagt somnat på fällar ha lagt i hög mitt på golvet, Intill plastbaljan som han också dragit fram. Det är något med omöbleringen. Ett behov av en mindre förändring varje morgon som han tycks ha.
Det är fint med små förändringar tänker jag, lite lagom variationer i det vardagliga. Är inte mycket som behövs för att sätta lite guldkant. Ett nytt te i muggen. En ny oprövad ost. Sensommarblommor i en liten vas på handfatskanten. En mjukt puffande hundnos mot mitt lår från en hund som inte brukar söka min uppmärksamhet.
Jag variareade höger-vänster övningen för Pal och Besta med. Gick till en annan plats rakt ut i havren där slottsherren hade satt upp en fyrkant med hjälp av fyra pinnar. Samma övning, ny plats. Lagom variation. Märker att det skett en viss generaliserng hos båda hundarna och Besta övertygade mig om att hon kan nu, att hon är motiverad och både vet och vågar. Den vita skrapan, min inställning och den tålmodiga träningen ser ut att ha gett ett, vågar jag säga bestående, resultat. Återstår att ta det ur övningen in i verkligheten men det är väl ändå den lilla delen av utbildningen kan jag tycka. Den som kommer efter alla dessa tillsynes oändliga repetitioner. Dock inte säkert att Besta uppfattar den som den lilla delen, steget ut kan ibland vara större än vad en träningsmotiverad förare vill inse. Störningarna, konkurrensen, min puls. Och så vidare. Men kul är det oavestt och jag blir glad att inse att vi knäckt koden på hemmaplan. Trots allt en avgörande början. Eller fortsättning mer korrekt för Besta är ingen unghund i starten av sin utbildning. Hon är en gyllene hund i gyllene medelålder som haft vissa svårigheter med delar av inlärning. Fast mer troligt är kanske att hennes matte(läs jag) inte haft förmågan fullt ut att möta just hennes begåvning på rätt sätt och därför inte lagt utbildningen på rätt nivå. Note to self.
