Snabbt och långsamt

Valpen hittar en livsfarlig mopp av microfiber på badrumsgolvet på morgonen. Jag följer jakten och ser hur han till sist övervinner rädslan och attackerar. Det går vilt till. Hela valpen går vilt till direkt efter han slagit upp sina små ögon på orgonen. Batteriets laddning är på maxnivå och han är fyll med kraft och energi. Jag kan inte låt bli att tänka på hur viktig sömnen är. Hur nödvändigt det är att få sova ordentligt och tillräckligt mycket och att sömnen i sig är en stor del av en valps utveckling. Jag har också sovit(tillräckligt) länge och bra men jag känner inte direkt att min energi är i nivå med valpens. Inte än, jag har lite längre startsträcka och energin kommer mer smygande i takt med morgonsysslor, te och frukost. Teet förresten, dagens första kopp är ett neutralt grönt kinesiskt te utan smaksättning. En bra start. Hälsosamt känns det med

Lilla Till, min brunvita cocker har hunnit bli fyra år. Tiden går som vanligt både snabbt och långsamt. Tänk att hon redan är fyra tänker jag samtidigt som jag knappt minns nr hon var valp eller hur det var utan henne i flocken. Till är tillskott i vår grupp. glad och positiv och lätt att ha att göra med. Det är inte mycket som är galet med henne mer än hennes patella luxation och det ”förbannandesittet” som jag kallar det. Patellan är under kontroll, jag ser till att hålla henne välmusklad och i god kondition och det har fungerat sp hr långt. Det förbannadesittet för väl jag ta på mig även om jag har god lust att tänka att det ligger genetiskt. Det hade varit bekvämt att luta sig mot det. Att det sitter i generna att hon har svårt att lära sig sitta still. Men det mest sanna svaret är väl såklart att jag slarvat med inlärningen. Att jag inte tog den tid och de repetitionerna i anspråk som just den hunden behövde, lilla Till i det här fallet. Slarv med grunder straffar sig som bekant förr eller snarare eller typ hela tiden. Om det är en del i träningen som är viktigt och det är sitt för en spaniel. Det är inte så att Till på något sätt försvinner någonstans eller inte blir kvar men hon är liksom inte helt stilla. Jag vet att jag slarvade med inlärningen där, hoppade flera steg rätt ut i hetluften. Det blev egentligen mest så för att jag inte rodde jag skulle kunna ha henne kvar på grund av patella luxationen, att hon inte skulle hålla som jakthund, så jag släppte taget om träningen och ambitionerna till dess att jag en dag insåg att hon var symtomfri och gav det en chans. Utan bra grundträning då. Som tur är har vi hankat oss fram och klarat det bra ändå men det slirar lite att hon inte kan det ordentligt i en del sammanhang. Som är så är det inte försent att lära en äldre hund att sitta så nu har jag gjort en träningsplan för oss. I små steg ska vi återerövra den grundträningen och stabiliteten vi tidigare missat. Heja lilla Till.