Solljus och några minuter plus
Sol och ledighet är en sällsynt fin kombination. Sol och arbete är i och för sig inte en dum kombination det heller. Inte för mig som jobbar utomhus. Men solen den här julhelgen och mellandagarna överträffar det mesta i för vi var sannerligen rätt svältfödda på solljus under december fram tills nu i slutet av månaden. Väldigt behaglig temperatur är det med, så där runt nollan så det varken är för kallt eller för lerigt och lätt frusen mark leder till hyfsat rena hundar och betydligt mindre städning. Skurmoppen fick julledigt den med. Solen, ljuset och ledigheten lyfter träningsinspirationen rejält med, den finns alltid hos mig men har absolut sina dalar och toppar även om dalarna sällan är särskilt djupa. Just nu tippad den då, det beror också på att jag tycker det är så vansinnigt roligt att träna tillsammans med Pal. Helt fantastiskt att åter ha en träningskompis som tycker det är lika roligt som jag själv oavsett om det handlar om jakt, träning med kallvilt, dummie eller tennisbollar och som spontant samarbetar i allt vi göt tillsammans. Vid flera tillfällen får jag så tydliga flashbacks från tiden med gula Best att jag måsta stanna upp och sortera känslorna innan vi fortsätter.
Han är som en svart panter inträningen Pal, smyger fram längs min sida och laddar genom att sänka kroppen och krypa ihop en aning. Det sättet påminner i sin tur om Lykka, min första (och bästa) rent jaktavlade golden. Hennes fokus och koncentration i start och stopp var obetalbart. I Pals fall var det nästan i överkant när han var liten, eller det var i överkant, med smygandet och hur han kröp ihop till nästan liggande när jag skulle skicka honom. I början av stoppträningen kunde han kasta sig som en bordercolllie mot marken. Jag övervägde lite hur jag skulle förhålla mig till det, om jag bara skulle låta det vara och vänta på att det växte bort med tiden eller o jag skulle ta tag i det. Efter rådgivning med mig själv och en god vän som haft likande hos en av sina hundar bestämde jag mig för att bara låta det vara med tanke om att han själv med tiden skulle komma fram till vad som blev mest effektiv och framför allt inte riskera att skap en konflikt runt det och riskera att dämpa hans arbetsglädje. Det har visat sig vara rätt beslut för häromdagen slogs jag av tanken och insikten om att han slutat slänga sig i marken och gå ner i nästan kryp vid sidan. Jag har faktiskt helt glömt bort att det var så. Nästan helt.
Vi har tränat rätt intensivt på sidotecken i kombination med stopp i mer sammansatta övningar en period, som jag tror jag skrivit. Nu är det dags att pausa från det och låta den träningen landa och istället gå tillbaka till raka skick och markeringar ett tag. Jag tror alla hundar mår bar av en paus emellan olika delar i inlärningen för marinera och processa allt det tagit in före man går vidare igen. Väldigt lätt gjort att träningen blir lite för intensiv med flera delar samtidigt så det grötar ihop sig lite, så jag föredrar att hålla i sär, ta lämpliga pauser, backa tillbaka och ladda upp med sådant de lärt tidigare och är trygga med, boosta med det en period och sedan vidare med nästa steg i inlärningen. Jag ska göra en plan för mig och Pal, en tydlig och nedskriven träningsplan för framför allt jag behöver det. En uppenbar riks att jag tränar för mycket är annars överhängande eftersom jag tycker det är så galet kul att träna med honom och har lite er tid för egen träning den här tiden på året.
