Svart jord, grönt gräs och blå himmel

Vårbruk och fågelsång. Den här årstiden alltså, pånyttfödelsen, de ljumma vindarna. Häggen är i knopp och hänförelsens tid är nära. Jag blir i och för sig hänförd av naturen året om men visst är det lite extra just nu. Årstidernas variation och konstraster gör mig levande. Lite extra alltså. Den här våren(med) upplever jag övergången från vinter till vår tillsammans med en valp som i son tur upplever allt för första gången i sitt liv. Det är speciellt att se naturen och våren genom valpens upptäckter och upplevelser. Allt det nya outforskade. Spänningen. Tryggheten i det hemtama vanliga som kontrast till det nya. Tweed har gått sin längsta skogsmullepromenad hittills i livet idag. I mina mått mätt var den inte alls lång förstås men för honom var det ett långt stort äventyr. Han klättrade på stenar, tog sig över stockar, sprang över bar jord, luktade på ett gammalt rävlik och prövade att blöta tassarna i den minsta dammen. Som vanligt kom jag på försent att jag skulle fota honom på upptäcktsfärden.

Jag blir liten aning nervös av våren med, inte av hundanledning men när de ljumma sydvästliga vindarna drar in och ljudet från landvägen och motorcyklarna ett par kilometer bort hörs mer än vanligt. Det dova mullrandet på avstånd först innan jag hör hur de drar på när raksträckan börjar där viltstängsel saknas. Jag vet hur mycket vilt som passerar över där så jag håller andan och hoppas slippa höra något annat än motorljudet. Så mycket kan vara så fort förbi.

Tidigt på morgonen idag före motorcyklarna kom igång var jag vid den största dammen med mina hundar och tränade lite i vatten. Det blir det lilla än så länge eftersom det fortfarande är kyligt, men vi är igång. Och med dagens nästan sommarvärme som kändes redan på morgonen var det såklart inga bekymmer med lite kyligt vatten. Jag gjorde det i går med för den delen. Tränade vid dammen. Placerade ut några områden med apporter på andra sidan dammen och lät hundarna simma över och upp på andra sidan. Idag fick de simma längs med. Vi hade en kanadagås till sällskap, den patrullerar dammen eftersom hans frun ligger på ägg i ena änden. Dit skickar jag såklart inte hundarna. Vi håller oss långt därifrån. Gåspappan sköter sig jobb. Patrullerar och övervakar. Hundarna vet vad som gäller, de vet skillnad på friska simmande fåglar och påskjutna fåglar på jakt. Levande fåglar ska de låta bli och det gör de. Besta simmande parallellt med gåsen ut på sin linje och visade respekt genom en liten böj åt sidan när hon kom ikapp. När Pal skulle simma över dammen kom gåsen simmande från sidan och passerade några meter framför Pal som hade fullt fokus på sitt mål. Det såg rätt festligt ut när de korsade varandras linjer med full respekt för varandra. 

Att hundarna får(måste) lära sig respektera levande vilt är en nödvändighet och ger inte sämre jakthundar. Tvärtom. De blir bättre, duktigare och mer pålitliga i samarbete och självständighet när de vet vad som gäller och när de fått lära sig och förstår skillnaden på tillåtet och otillåtet.

Just det är faktiskt en bristvara tycker jag. Att hundar får lära sig skillnaden på rätt och fel och att det finns gränser. Vanlig fostran saknas och efterlyses. Att fostra en hund är inte samma sak som hårda tag och tuffa metoder utan handlar mer om gränssättning och tydlighet från föraren, helst redan när valpen är rätt liten. I kombination med att lära valpen vad som är rätt och vad den ska göra istället för att bry sig om viltet. Retrievers och spaniels är som regel mjuka hundar med besitter de samma ursprungliga jaktegenskaper som vilken hund som helst även om de kan vara fördelade lite olika i mängd. och styrka. De föds inte heller uppfostrade även om del tycks tro det. Istället föds de fullproppade med goda egenskaper som ofta innefattar en rejäl dos jaktlust och mycket energi. Sådant som kommer väl till pass och behövs för långa jaktdagar i tuff terräng men som kan går helt överstyr om det får blomma ut okontrollerat. Vi behöver kunna kontrollera hundarna i det, få dem att förstå att samarbete med oss som förare alltid lönar sig, se till att inkallningen blir positivt förankrad och sitter där den ska och vi behöver lära dem att det inte är okej jaga levande vilt. Annars faller hela möjligheten att använda dem som apportörer och stöthundar på jakt men också möjligheten att träna dem för uppdraget under stora delar av året.

Det är en av anledningarna till att våra hundar tidigt, redan som valpar, får lära sig att det finns gränser och att de måste respektera oss och vår röst. Framför allt lär vi dem genom positiv förstärkning vad vi de ska jobba med istället för att bry oss om levande vilt, vi tränar dem i kontakt och samarbete och genom att bygga upp ett stort intresse för apporteringen. Med mjukare valpar går det lite lättare och med lite starkare valpar får vi ibland jobba mycket mer. Med somliga blir vi till och med lite uppgivna i perioder men hittills har det alltid rättat till sig och landat bra. 

Lilla Tweed jobbar lite på det nu. De första veckorna plockade vi undan sådant vi inte vill han skulle ha så vi inte ska behöva lära ”nej” det första vi gör, vi vill ha vardagen så konfliktfri som möjligt till en början. Men nu några veckor senare när vi lärt känna varandra och han blivit hemmastadd har han fått lära sig ”nej” och att låta bli vissa saker. Som att jaga kaninerna till exempel, och dra loss snörena ur mina kängor, och vara envis mot gamla Lakrits. Tweed är av den mjukare sorten och lyssnar bra så det har gått rätt lätt att lära honom vilket får mig att tycka det är lätt att vara hundförare. Hur svårt kan det vara? Fast svårt vet jag att det kan vara, jag har haft några hundar där det inte gjort sig så lätt, där tvivlet hängt över mig och min förmågan som hundförare känts allt annat än bra. Inte ens tillräckligt faktiskt. Men som sagt, till sist har det ordnat sig med de hundarna med, de har kommit ut på andra sidan väl fungerande. Tillräckligt väl fungerande i alla fall och det kan många gånger vara bra nog.