This is us
Vän av ordning påpekar att det visst regnat i maj. Lite i alla fall. och att solen inte alls lyst över oss varje dag för många dagar har varit molniga och att det har blåst en del. Rätt kallt och eländigt. Jag tycks ha glömt eller förträngt det, jag kommer mest ihåg solen men när jag tänker efter ordentligt kommer jag ihåg en morgon när jag tyckte det var skönt med en promenad i det strilande regnet, så det måste nog ändå hänt. Var det i maj kanske?
Jag har gjort en analys. Över det där med att Lass visat sin lite besvärliga sida igen, besvärligt för mig inte för henne att notera. Och varför den dykt upp igen. Sammanfattningen av analysen säger saker jag redan visste. Såklart. En av dem är att det bara inte passar att träna henne på kvällen efter att jag jobbat för jag ORKAR INTE då. Orkar inte hålla i henne men framför allt orkar jag inte hålla mitt humör i schack. Irriterande. En annan sammanfattning är att Lass ha en stark tendens att ta hela näven om jag så bara ger henne toppen av lillfingret. Alltså måste jag sluta göra det. Den senaste tiden har jag till viss del gjort det för jag har släppt efter lite då jag tyckt hon skött sig så bra och i det nästan räknat med att jag varit i hamn med henne. En dum tanke såklart. Lass är ingen hund man kommer i hamn med, hon är en hund man försöker sitter stilla i båten med för att rida ut stormen. Ungefär. Efter att analysen var klar har jag tagit hjälp. Ett förståndigt och klokt beslut och definitivt inte ett nederlag. (möjligen ett pyttelitet för en som jag helst vill klara av precis allt själv). Slottsherren ska hjälpa mig med Lass, slipa till den oslipade diamanten lite och jag förväntar mig sedan att få tillbaka en fullfjädrad hanterbar och lydig jakthund. Skämt åsido, det gör jag förstås inte alls men en liten uppskärpning hoppas jag på i alla fall och dessutom ibland kan en liten paus och ett förarbyte för en kort tid göra gott. Tänk vilken tur att vi är två här, två med samma intresse som kan hjälpas åt när det behövs.
Vi har hunnit träna tillsammans idag med, slottsherren, jag och hundarna, ett pass ner vid dammen med vattenarbete och ett avslutande koncentrat sök i det grönskande blåbärsriset. Hade en ledig dag idag som egentligen skulle ägnats åt en liten roadtrip och träning på annat håll i ett annat land faktiskt men med Besta i tratt fann vi det bäst i att hålla oss på hemmaplan. Därav en tur till dammen. Jag tränade Pal och det var som det alltid tycks var med honom, lekande lätt, okomplicerat och väldigt kul. Trots att Pal inte är så gammal än har jag en teamkänsla tillsammans med honom redan nu som jag bara känt med några få hundar förut. Det är en makalöst fin känsla som jag är oerhört rädd om och väldigt tacksam över. En känsla som behöver få upplevas och som jag önskar alla som tränar hund att få uppleva. Helst med varje hund och hela tiden såklart men så fungerar det inte riktigt i verkligheten. Somliga gånger blir det ”a perfect match” och andra gånger blir det något annat som också kan vara alldeles väldigt bra såklart. Men det där lilla extra, pricken över i, fulländningen, den möter man inte så ofta. Där är så klart inte Pal och jag heller. Inte än. Vi är bara i början av vår resa och det är för tidigt att säga något om vad som kommer senare och om det blir fulländat men känslan finns där. Den rätta.
