Tid att blomstra
Morgonstund. Utsikten genom fönstret ut över trädgården. Grönskan. Varje ny dag pånyttfödelse, tacksamheten över vardagen vanlighet. Grönt te i muggen intill mig, alltid grönt på morgonen. Den utvilade valpen och den överenergiska sjukskrivna labradoren på köksgolvet. Glöm det där med en lugn start av dagen men vad gör de bara de mår bra? Gulliga Lillie sår läker fortfarande fint, jag tror det är dags att ropa ”hej” snart. Vi klarade det. Inga infektioner eller komplikationer mer än den lilla inflammationen och nu ser såret torrt och fint ut men det är fortfarande en del passning med tratt av och på och sårvården förstås. Jag plockade bort dränet för några dagar sedan men resten av alla stygn får sitta ett ordentligt tag till. På köpet har hon fått vila sin muskelsträckning ett tag till. Det kan i alla fall inte skada tänker jag. Hoppas det kan vara nog med otur för henne för ett tag, hon behöver ut och aktiveras och slottsherren behöver en hund att träna och jaga med. Det är slitsamt med sjukskrivningar för alla inblandande. Väntan och ovissheten.
För egen del är alla mina fyra hundar friska och hela så jag har att ta av. Kan välja vem av dem jag vill träna, när och i vad. Jag har varit på den sjukskrivna hundsidan många år förut så jag njuter av det. Möjligheten, valfriheten och de friska hundarna. Försöker låta bli att gnälla över småsaker och frustration när delar i träningen inte går som önskat. För jag kan ju åtminstone träna dem. Det är inte att ta för givet. Pal och Lass ska bara fortsätta utbildas. Lilla Till ska underhållas och Besta som är tillbaka efter några veckors konvalescens ska tillbaka in på banan ordentligt. Hon är min klurigaste just nu, jag försöker fortsatt förstå mig på hennes dippar i självförtroendet, vad det är som sätter ner henne ibland och får henne att blomstra andra gånger. Och varför hon har så oerhört svårt för sidotecken. Funderar på allvar på att byta kommandoord till ”ut” i alla riktningar för det ordet gillar hon. Ska också införa vi fladdrande näsduk i handen vid dirigeringsarbetet för att vara övertygad om att hon verkligen ser mina handtecken. Så det inte är där osäkerheten smyger sig in. Hon är ju så mån om att göra rätt.
Det är fint att jag har så olika hundar tänker jag. Utvecklande. Anpassningen efter dem. Min övning i flexibilitet och insikt. De flesta förare borde jobba mer på att vara lite mer flexibla. Antingen på det sättet att man anpassar träningen mer efter individen och är beredd att titta efter alternativ till det man brukar göra, eller rent av flexibel nog att byta gren om hunden inte gillar det vi gör. Riktigt så flexibel är dessvärre inte jag för jag vill jaga med mina hundar, det är huvudmålet för mig. Och viktigt. Om man nu inte orkar, kan eller vill vara så pass anpassningsbar så bör man vara flexibel nog att byta hund. Att inse att ens hund inte passar för ändamålet och gör något åt det så alla får vara nöjda och lyckliga. Har du ett utstakat mål till ett championat eller sjöfågeljakt i täta vassar så se till att hunden har kapacitet nog för att nå det målet. Byt hund annars för det blir varken kul eller rättvist för någon. Mycket kan vi träna fram men inte allt.
Man behöver sluta leta quickfix med, i lösningar via Youtube, Instagram, träningsvideos, föreläsningar och allt vad det kan vara. Alla dessa timmar som läggs där för att finna lösningen på problem kunde användas bättre. genom att lämna mobilen hemma och gå ut en timme med hunden och träna till exempel. Att ostört ge sig hän, se hunden i arbete och själv klura på lösningar och förståelse för individen. Vad säger hunden egentligen, vad är det den visar mig? Får du inte hunden med dig i övningarna gör du troligen något fel och hittar den på egna grejer och går ur hand har du inte sett vad den visat dig strax innan. Kanske är jag lite gammalmodig här men för inte så hemskt många år sedan hade vi inte tillgång till all den informationen vi har nu. Möjligheten till det fanns inte så det praktiska ”nörderiet” ensam eller tillsammans med vänner och hundar ute i skog och mark var vad det fick bli. Timmar ägnades till att läsa hundar och situationer och själva försök komma fram till lösningar. Jag saknar det. Det praktiska prövandet. Tiden det fick ta. Nu förväntar man sig att bli serverad en ny lösning på ett bekymmer så snart man prövat ett tips ett par gånger utan önskat resultat och dessutom en färdig champion runt tre års ålder. Åtminstone lutar det år det hållet.
