Till nästa säsong

Morgonpigga hundar steppar med klorna mot golvet och visar bestämt att det är dags att börja dagen medan andra ligger djupt i ihoprullade i bäddarna och tycker vilan kan vara ett tag till. Så länge det inte vankas ligger man bäst i bädden. Någon av de morgonpigga ser till att lösa det bekymret alldeles själva genom att dra ner en skål med mat som blivit kvar sedan igår från foderbänken. Var tog de väluppfostrade hundarna som vet att inte hoppa upp på bänken vägen? Med en väldigt hungrig kortisonätande labrador och en minst lika hungrig unghundslabrador i huset har gränserna för väluppfostrad suddats ut. Det är i alla fall inget fel på uppfinningsrikedomen och modet när viljan är stor. Det kan vara bra att veta.

En hastigt uppkommen ledig dag igår gav möjlighet till en liten fasanjakt för oss. Säsongens sista. En stunds unghundsträning i ny miljö för de unga labradorerna hann också med. Det är så kul att se deras utveckling och hur de steg för steg introduceras och tar sig framåt i träningen. I strålande januarisol fick vi sedan en hel del fasaner på vingar och flera av dem föll i marken. Pointrar, retrievers och cockrar fick arbeta och Mer fick några fina stötar och gjorde en bra apport på en skadad fasan. I full fart på väg hem med en av fasanens vingar över ansiktet tyckte jag mig se att hann markerade att det fanns ännu en fågel i marken framför oss. Och mycket riktigt när den första tuppen var ordentligt avlivad och vi jakten startades igen stötte Mer ännu en tupp precis där han passerat. Retrievrarna var såklart också med, gick vid sidan och sändes på apporteringsuppdrag när det var dags. Det blev en fin dag och ett fint jaktavslut att ta med i bagaget till nästa säsong som startar först i mitten av september. Bästa sortens jakt var det tänker jag, några goda vänner, retriever, spaniel och stående hundar, fält, raviner, en å och så några fällda fasantuppar till middagsbordet. Den här karamellen får vi försöka suga på så länge det bara går.