Tillsammans blir vi mer
Dimma, milt och vindstilla. Hösten. Lugnet och färgernas förvandling. Jag tar den tidiga morgonpromenad med fem ur flocken genom skogen till skogsvägen som tar oss vidare ut mot fälten. Mjuka tassar springer fritt och lyckligt över grus, mossa och stubbåkrar Tillsammans blir vi mer.
En dryg timme senare är vi hemma igen med mjuka kroppar och nöjt sinne. Väl förberedda att ta oss an dagen. Förvalta den. Hundarna som var kvar hemma följer sen. Wirre på tre ben med tassen i plastpåse får bara rasta sig i tomtgränsen men verkar hyfsat nöjd med det. Nöjd på et sättet man blir när man har inte och inte klarar så mycket mer ön att vila. Han sover sig igenom dagarna än så länge, det är bra för läkningen tänker jag men ger honom lite extra smärtlindring för att ta ner det onda så mycket det går.
Tweed som är pigg och frisk som en nötkärna, så långt jag vet, tar jag med på en egen liten runda till skogsdungen en bit bort. Han växlar emellan att snurra framför mina fötter och undersöka området. Jag har kaninbollen med och vi gör några övningar i skogsterrängen. Samarbetet är på topp och uppmärksamheten total, så där så att ingen av oss märker att vi har sällskap av en flock hjortar förrän efter vi tränat klart. Tillsammans blir vi mer. Jag känner det igen. Starkt.
Linnea skickar ett tips om att det är extrapris på bubbelplast i en butik. Med tanke på skadefrekvensen på våra hundar just nu. Förebyggande och bra tänker jag och funderar på om jag ska packa in både Pal och Tweed i ett ordentligt lager. Besta behöver inte, inte för att jag på något enda sätt tycker hon är mindre värd, hon är bara väldigt mycket med smart i sina rörelser. Snabb och effektiv och hon tvekar inte men hon har en naturlig spärr som gör att hon inte kastar sig handlöst på det sättet som de två grabbarna gör. En önskvärd inbyggd behärskning som är till stor fördel. Skadefri och hel tar hon sig fram genom jaktssäsongerna. Jag kanske får ångra att jag skriver det nu i och för sig om man ska gå på den lite vidskepliga linjen men jag chansar. Saker sker när de sker är min grundtanke. Jag är inte vidskeplig alltså. Intalar jag mig. Fast är oturen framme så är den.
Vilken jakthund hon har blivit förresten, Besta, jäklar i min lilla åda så bra, Hon har apporterat med slottsherren de senaste jakterna på grund av skadad Lillie och han är imponerad av henne. Djupt. Jag blir som en mallig stolt mor och sträcker extra på mig när jag hör det fast jag egentligen redan vet. Hon fick tidigt följa med på fågeljakterna gör hon hade huvudet med sin för det redan i ung ålder och har alltså redan några säsonger i bagaget. Det har gett resultat såklart. Henne stora styrka är att hon inte rinner över i skallen, hon behåller fokus och lugnet även i de heta situationerna vilket underlättar enormt. En mästare på att löpor efter skadskjutna fåglar har hon blivit med, spårnoga och exakt ger hon sig av efter fåglar som vi inte visste fanns efter att hon uppmärksammat oss på att vi missat något. Jag använder henne i alla delar av fågeljakten, eftersom hon håller huvudet kallt klarar hon alla roller, som apportör på andjakterna, hon går beredd in vid min sida när jag går med spaniel på fältfågeljakterna om hon skulle behövas och jag använder henne som spanlador för att trycka upp rapphöns och fasaner när det behövs. Och hon följer med på eftersök med bössan och slottsherren i dammkanterna efter avsluta jakt. Hon kanske inte är en topphund i tävlingssammanhang på högsta nivå men hon är allt annat. Jag fokuserar på det, på det frisk, hela och fungerande och på att ha en väldigt duktig samarbetsvillig jakthund vid min sida.
