Time will tell
Jag har fått på mig ett par läsglasögon med högre styrka och nu ser jag plötsligt hur smutisgt tangentbpdet på min laptop är. Mellan och runt tangenterna, särskilt uppe bland sifforna. Åldern. Irriterande hur fort det går när det väl börjar med. Försämringen. På totalen ser jag nog väldigt bra ändå men det är nedlåtande att bli medveten om smuts jag inte visste existerade. Fast värre saker än ett smutsugt tangetbord jag skett förstås. Det inser jag.
Tweed växer nästan lika snabbt som gräset gjort den sista tiden. Han ser ut som en vuxen om än i lite mindre format och är snart i storlek med Lyra. En riktigt skitunge är han just nu. Busig retsticka. Kan inte låta bli att testa gränserna gentemot de andra hundarna och det är nog bara en tidsfråga innan han får en ordentligt tillsägelse av någon av dem. Han tittar på Lyra med skräckblandad förtjusning och kan inte motstå att springa ett varv tätt intill henne emellanåt. Det rycker i mungiporna på henne och ett dovt muller hörs från magtrakten, han uppmärksammar det och håller sig på behörigt avstånd men kan ändå inte låta bli. Det är som han bara måste kolla vad som händer om han retas lite till. Var gränsen går. Samtlga i flocken inklusive slottsherren och jag vet exakt vad som kan hända om man inte respekterar hennes tillrättavisningar men Tweed måste nog upptäcka det själv. Lära sig den hårda vägen.
Jag är så nyfiken hur Tweed ska bli när han blir stor. Vad han ska bli. Det känns bra med honom så här långt. Balanserat. Lovande. men det är så mycket vatten som ska rinna under alla broarna innan dess. Jag har bara att vänta, och träna honom förstås, bygga ihop kittet mellan oss. Resten får jag lämna därhän så länge. Time will tell.
Just det där med att tiden får utvisa borde vi kanske tänka lite mer på i utbildningen av hundarna. Det finns så mycket oro, så mycket att bekymra sig för, så lite tålamod och många tveksamheter runt delar av beteende och saker hundarna gör i träningen. Eller inte gör. Hur de än är med de unga hundarna så hittas det alltid något att fundera över, något som oroa som man vill ha svar på. Direkt. Fast det går ju väldigt sällan för ingen kan riktigt veta och hundar är hundar och är som hundar är under uppväxten. En del exemplariska i våra ögon mätt och andra just bara hundar. Jag ser rätt ofta att saker faktiskt rättar till sig, relationer byggs upp och problem faller till och med i glömska för det visar sig med tiden att de inte blev vad man var rädd för. Genom åren har det funnits många hundar runt mig som orsakat sina förare en hel del oro och tveksamheter som ändå visat sig gå hela vägen till målet. Time will tell som sagt. Jobbigt att vänta ibland, svårt att inte veta och kunna få svar. Någon oroar sig för just tiden, att lägga så mycket tid och träning på en hund för att märka att det inte håller hela vägen efter ett par år. Att det skulle vara bortkastad tid. Jag försöker se det på ett annat sätt, som den bästa utbildningen man kan få om man vill blir riktigt bra på det här med hundar och träning. Som en möjlighet och inte ett nederlag. Så många erfarenheter rikare även om man inte skulle nå målet eller rent av gå skilda vägar längre fram. Time will tell.
