Tiny moment in time
En jaktfri helg. För vår egen del men inte för jaktlaget runt slottet för här har det jagats älg och klövvilt i dagarna tre. Det sin tur gjorde helgen ännu lite lugnare för min del eftersom söndagens planerade kurs fick skjutas upp för att undvika krock med klövviltsjakten. Lite trist förstås men det fina med det var att jag hann undan med lite annat som släpar efter en del. Vila och pluggande bland annat, så lite av det har jag gjort. Jag har en hel radda med intressanta föreläsningar och workshop att titta på och några av dem har jag betat av. Det får mig att tänka på motivation, på hur mycket lättare, och roligare, det är att studera när man är riktigt motiverad. Och det är jag i det här fallet eftersom ämnet intresserar mig. Givetvis för det tankarna över till hundar med, hur mycket lättare det blir för hunden att lära när den är motiverad för uppgiften. Avgörande rent av, för annars blir det bara massa tomma repetitioner som inte kommer ta inlärningen vidare. Så det tål att kluras på lite. Hur motiverad hunden är och vad den blir motiverad av. Hur jag tränar varje hund bäst för bästa inlärningseffekten.
Klövjakt här som sagt och vid ett tillfälle under morgonen hörde jag Lass skälla i hundgården på ett sätt hon inte brukar skälla på. Hon skäller överhuvudtaget inte särskilt och ofta och skäller inte heller särskilt bra, hon låter mest som en gläfsande dvärgtax tycker jag. Nu gav hon skall i alla fall, en hes kraftig variant och jag var tvungen att öppna dörren för att se vad i stod på på baksidan av huset. Lass visade sig vara ensam på baksidan och en bit ut på fältet sprang en stor dovhjort förbi. Det var det som var orsaken till skällandet. Inte vet jag vad som var så speciellt med just den här hjorten att den behövde skällas ut men något annorlunda måste det varit för hjortar är ju inte annars något extra här. Mer av ett vanligt vardagligt inslag i vår tillvaro. Fast jag tror kanske inte det handlade så mycket om hjorten utan mer att Lass var ensam på baksidan med HELA ansvaret och en springande hjort blir i det sammanhanget något helst annat än när hon har flocken och tryggheten bakom sig. Utskälld blev den och fort sprang den hur som helst.
Det händer grejer emellan mig och Lass, vår relation tar sig stadigt framåt. Känslorna för den lilla hunden börjar komma allt mer. Det HAR tagit tid med hennes och min relation och inget är färdig än men jag är (försiktigt) hoppfull och optimistisk. Framför allt är jag motiverad att ta mig an utmaningen nu, mer än tidigare. Mycket tack vare utbildningen jag går, inspirationen den ger att mig att angripa det svåra med mer medvetande och kunskap i bagaget. Lite nya verktyg att pröva, saker att se i klarare ljus. Kanske inget nytt egentligen men en djupare förståelse för hur och varför och på vilket sätt jag bäst tar mig an det. Mental träning för mig på både hund och förarplanet. Sjukt givande!
