Tio kilo cockerkärlek
Eller vad Tweed nu väger. Jag vet faktiskt inte så jag gissar. Har ingen våg. Fullproppade av cockerkärlek i alla fall. Glädje och samarbete. Sedan vi började träna mer avsiktligt och på riktigt för några veckor sedan har vårt samarbete växlat upp rejält. Från bra innan till ännu bättre. Hur olika valpar och hundindivder kan vara blir slående och tydligt varje gång ned en ny liten. Han här har så mycket inbyggt ”will to please” att jag inte behöver anstränga mig särskilt mycket för att f honom med mig. Snarare lite tvärtom. Det gör det så enkelt eftersom väldigt mycket i samvaron och jakten med en spaniel bygger just på samarbete. Mil ifrån några av min andra hundar där jag fått anstränga mig och kämpa för att få dem att förstå vitsen av att dela arbetet med mig. Som en bromskloss har jag hängt i andra änden av relationen och försökt övertyga dem om att jag verkligen kan var en resurs för dem. Samarbetet har kommit med tiden, det har löst sig men ändå har det varit mil ifrån det jag upplever nu och gjorde med bruna Mer. Några mittemellan hundar har jag haft med så klart, sådana som inte varit ytterligheter åt något håll.
Med tanke om hundars olikheter inom en och samma ras och till och med familjegren blir det tydligt för mig att det sällan fungerar med generella råd i träningen, eller färdiga mallar och metoder. Betydligt krångligare att försöka anpassa hunden efter träningsmallanen än tvärtom. Mer motstånd blir det som regel med. Jag föredrar alla dagar att jobba med hunden istället för mot den. Anpassa upplägget och inlärningen. Välja ordningen i det jag lär efter individen. Låta en del av dem vara mer ”lössläppta” och andra mer inboxade. Tillåta en del får någon som jag hindrar någon annan från att göra. Därför ser utbildningen sällan efter en färdig träningsmall även om jag har mina tankar om hur och när. Med en valp med det samarbetet Tweed erbjuder blir träningen väldigt enkle och givande för båda parter, så smärtfritt och roligt. Men. Alltid någon baksida. Om än liten. Den höga samarbetsviljan, intensitet utförandet och det otroligt snabbinlärda kräver sin förare på ett annat sätt. Fingertoppskänsla, tajming och en väldig uppmärksamhet på vad valpen egentligen lär sig. För fort går det och visp har han snabbat upp en liten detalj i mitt agerande eller kroppsspråk som jag inte räknat med.
För övrigt är det klokt att anpassa träningen efter hundföraren med. Lägga den på en nivå som som passar respektive förare. Som lyfter istället för dämpar, som får förare att blomstra istället för att känna sig värdelös. Till viss del kan var hundförare anpassa sig och andra sig efter metodval eller hund men att göra om sig helt är snudd på omöjligt. Det funkar för ett tag sedan faller man som regel tillbaka till sin egen personlighet. Det är väl därför det blir så viktigt att hitta ett sätt att förhålla sig till huden och träningen som blir hållbart i längden. ett sätt som kan bli kvar, som varje förare klarar att upprätthålla och hålla vid. Där med inte sagt att man inte ska försöka ändra sig, bättra sig och man bör vara fullständigt medveten om sin del för ett önskat resultat.
