Vi alla tillsammans
De är här nu. Tussilagorna. Trängs med alla andra vårtecken där de lyser som gula glada solar. Nästan det finaste man kan få i vårtecken väg är väl en tussilago plockad av knubbig barnhand, utan stjälk och krampaktigt fasthållen av de små fingrarna så den lilla blomman i det närmaste stryps. Tussilagon placeras sedan i vatten i en liten äggkopp och simmar glatt och soligt runt där uppställd på vår köksö. Fast i år plockade jag den själv, med stjälk.
Med valpen under ramen hasar jag ner för trappan öppnar dörren mot våren och möts av lätt frost, två rådjur, magnifik fågelsång och den svarta kaninen. Det blir en fin dag tänker jag, jag ska bara vakna ordentligt först. Det gör jag snart för valpen spar inte på krafterna och begreppet slow start är inget han är bekant med. Med fulladdade batterier tar ha sig an dagen med glatt viftande svans. Hela den lilla kroppen viftar förresten, livsglädje ända ut i svanstippen. När de tidiga morgonsysslorna är avklarade tar han en powernapp i bädden vid mina fötter och jag kan få min långsamma morgonstund med tekoppen och frukosten.
Jag klickar igång ett poddavsnitt och lyssnar på den lugna irländska dialekten, jag väljer en podd med hundträning för inspirationen skull och för att hålla mig kvar på den inslagna vägen. Hund vägen. Det finns gott om poddar inom andra områden som är intressanta och lockande att lyssna på de med men jag behöver hålla fokus på det som är min väg, särskilt nu under högsäsongen. Har så lätt att sväva ut annars, väckas av nya idéer och drömma mig bort. Det kan vara bra och dåligt förstås men eftersom jag varken har tid eller ork att dra igång fler företag och varken bli trädgårdsmästare, författare eller bagare håller jag mig till poddar med hundinriktning, pedagogik och psykologi för de områden går verkligen hand i hand. Och vidare till tass. Det finns så mycket jag vill göra, så mycket att lära, utveckla och förfina. Så mycket jag vill förmedla. En strävan om att fortsätta bli kunnigare och bättre på det jag gör driver mig ödmjukt men bestämt vidare.
En kväll i veckan var vi iväg för att planera elitprovet vi ska hålla i SSRKs regi i maj. Nyligen uppdaterade efter om omcertifieringen till provledare som gör var femte år känner vi oss redo och en gnutta mer inspirerade. Efter ordentligt många år som provledare är det faktiskt lite svårt att hitta den ibland. Inspirationen. Den är inte given. Jag tror flera provledare med oss också känner av att det blivit så mycket mer ”allvarligt” med åren det gäller att hålla prov, deltagarna har mer åsikter om provens upplägg, om att det finns för få prov, om domslut, svårigheter och orättvisor och det krävs en hel del av den som ställer upp som provledare och kan många gånger kännas rätt otacksamt. Det är något alla skulle behöva tänka lite extra på tycker jag, att de som ställer upp och ordnar prov och gör det med det bästa för ögonen för deltagarna och att det läggs oerhört mycket tid och omtanke i planeringen och många ideella krafter i genomförandet av ett prov för att medlemmarna ska få möjlighet att starta sina hundar. Otacksamhet och gnäll hör inte dit.
Ibland tänker jag att alla startande skulle börja med att vara provledare för ett prov, hålla i upplägg, förberedelser och alla trådar och inte att förglömma arbetet efteråt. Övertygad om att det skulle ge deltagarna en klarare insikt och en mer tacksam inställning över att någon gör jobbet och ger dem möjlighet att starta och en medvetenhet om att bakom varje anordnat prov finns en provledare som gjort sitt bästa med de förutsättningarna som finns för att ordna ett bra jaktprov. Så en liten uppmaning till alla er som vill gå på olika sorters jaktprov är att man bör tänka sig för innan man gnäller och att om fler ställde upp och utbildade sig till provledare inom de olika provformerna skulle det kunna hållas fler prov vilket i sin tur leder till att fler får möjlighet att starta.
Hur som helst tror jag vi får till ett trevligt och utmanande upplägg på den nya marken där elit provet ska gå i maj. Nu ska vi skissa vidare på upplägget, provköra rutan och trimma in funktionärerna som alla ställer upp och läger sin tid för att övriga ska kunna starta. Föreningsliv med ideella krafter när det är som bäst och en nödvändighet om vi ska kunna ha jaktproven kvar. Ingen kan göra allt men alla kan göra något tänker jag, vara funktionär på ett prov, baka en kaka till funktionärerna, utbilda sig till provledare eller annan funktionär i klubben, ordna en mark där prov kan hållas eller sitta med något år eller flera i en styrelse. Allt och alla behövs.
