What’s the color of love
Vintern är vår bästa hundträningstid skrev jag sist. Det gäller fortfarande. Så vi tränade Wirre och Besta tillsammans och sedan Lillie och Pal. Efter det lite av en träningspromenad med cockrarna. En del stadga, några apporteringar och lite allmän uppskärpning innan vi struntade i allt vad ordning och reda heter och bara promenader fria och lediga alla tre, jag Lass och Till. Skönt, fast det kräver ett litet getöga på Lass det gör det.
Jag tycket det är spännande med jakcockrars alla färgvarianter, det finns onekligen många och cockrar kan ha nästan vilken färg som helst. Kul tycker jag som gillar både variation och färger. Många är svarta, bruna eller röda med eller utan vita tecken men så finns det en uppsjö av brokiga färger med. Svårt att veta emellanåt med, vad alla färger heter och ha koll på skillnaden emellan röd och gyllene, skillnaden emellan gul och vit och röd och vit, och så alla de olika roan varianterna. Lass är svart så det är inte så mycket att rodda om, svart är svart. Lilla Till däremot, hon som är brun och vit och som liten var helt vit i det vita fälten har med tiden fått allt fler bruna klädsamma prickar i det vita. Så nu funderar jag på om hon verkligen är brun och vit eller kanske brun roan? Fast det spelar absolut ingen roll, Till är Till oavsett färgbeteckning och hon passar fint i sina bruna prickar, det är bara jag som försöker lära mig lite mer om de olika färgerna.
Mitt andra liv pockade på mig lite i helgen, det blev ett välkommet avbrott för hjärnkontoret och de tusen idéerna som trängs där för med en ettårig helt vild bebi och de andra barnen ges inget utrymmer att tänka egna tankar. Jag vet att jag behöver det ibland, mitt huvudkontor behöver bli ockuperat att görandet emellanåt så allt tänkande sätts på paus. Man kan vila på många olika sätt. Det bästa med sådana pauser(förutom att umgås med barnen)är att det brukar samla ihop sig rätt bra på idé fronten och huvudkontoret kan starta upp till en ny fräsch vecka med nya insikter och lite klarare än tidigare. Ett steg närmare.
På slottsherren och mina gemensamma träningsstunder med hundarna i helgen har vi haft skott lite som tema. För Wirres del som hört skott i bakgrunden på många olika sött tidigare blev det introduktion av skott i träningen. I samband med en markering till att börja med. Och med Lillie och Pal körde vi en mindre transport där slottsherren sköt ut några markeringar med apportkastaren och sedan la han till flera områden med apportkastern när vi stannat upp, med lite avstånd och snäva vinklar som vi sedan turades om att skicka på och använda för att stoppa och dirigeringar om och lägga på störningar där och när det passade. Det är kul med action! Som vanligt är det alltid kul att träna med Pal, jag blir alltid upplyft av träningspassen med honom. Det är alltid kul att träna med slottsherren med för all del, kul att vara två och dela intresset. Slottsherren påminde mig m att se till att hålla samma tonläge varje gång jag skickar Pal. En bra påminnelse(även om jag inte gillar att bli påmind om mina misstag, ha)för när jag hör honom säga det hör jag också mig själv när jag gör det. Det sker nästan lite per automatik när jag tror att Pal eventuellt skulle kunna tveka i ett skick, om linjen är svår för honom eller jag har tagit tillbaka honom för att göra om. Då när jag anstränger mig lite extra för att det ska bli rätt lägger jag lite mer tryck i rösten än annars. Vilket blir mer stjälp än hjälp eftersom jag inte låter som vanligt. Onödig och dumt.
Jag kan bättre. Ska jobba på det nu. Medvetet.
