Worst case scenario och happy days. Samtidigt
Augusti med aprilväder. Snabba skurar, sol och frisk vindar. Hundväder i flera bemärkelser passande för oss. Prestigelös träning, duktiga hundar, lyxigt god mat och fika(tack Anna) tillsammans med trevliga människor. Idag fortsätter vi. Lägger till en nivå till på övningarna från igår, byter mark och prövar några nya, jobbar vidare med hundarna, inte mot dem. Fikar och äter gott och hoppas på att de kraftigaste skurarna inträffar lagom till luncchpausen under tak som igår.
Mina hundar var med på jobbet, vistades i bilen, rastades under pauserna och turades om att vara behjälpliga under kursdagen och leta upp resterna i form av apporter och bollar som försvann i den täta vegetationen. Fast inte Tweed, han är lite fr liten för den typen av arbetsuppgifter än så han vilade mest. På kvällen hemma senare fick vi reda på hur mycket energi han lagrat, det gick undan kan jag säga. Tänk om jag kunde fört över i alla fall en liten del av hans energi till mig själv. Fått honom lite lugnare och mig lite piggare. Jämnat ut energin lite. Sådant låter sig inte göras förstås men det är en bra tanke.
Självklart kan man inte förvänta sig att få hunden ska vara lugn om man skaffat sig en hund för jakt. Själva grejen med en bra och stark jakthund är ju att det finns energi, motivation och uthållighet för att jaga enträget långa dagar i krävande förhållanden. Då behöver det finnas lite att ta av. Vi kan vara lite orimliga i det tänker jag, i vår förväntan och våra krav på hur hundarna ska vara och hur de ska uppföra sig. De ska vara arbetsvilliga, koncentrerade och fokuserade, orka länge, gärna flera dagar i sträck, vara snabba och jobba med stil, samarbetsvilliga och nästa stund självständiga. Växla emellan det när vi vill och det passar oss. Resten av tiden när de inte tränas får de gärna vara lugna och välartade, tysta i hundgården och bilen, uppföra sig när det kommer besök och vara toleranta och vänliga mot alla sorts hundar och barn i olika storlek och åldrar, inte visa rädslor eller reservation mot någon men absolut inte vara översociala och hoppa på folk. De ska vilja så mycket men ändå alltid vara behärskade. De ska klara att gå på alla sorts underlag, branta trappor, båtdäck och annat med och i övrigt vara lätta att ha med överallt i det vi gör. Ett axplock bara, av allt det vi vill hundarna ska göra och vara för oss.
Jag funderar över hur många av oss hundförare som lever upp till samma krav och förväntan?
Jag har lärt känna Tweed allt mer, på det viset man gör när man lever med någon dygnet om och dagarna går. Ser ännu mer av hans personlighet nu, förstår var jag behöver lyfta och var jag behöver hålla igen. Han hade ont i magen igår. Oroligt. Det är också en sida vi lärt känna honom mer i nu, hur han är när han inte mår helt bra. Det tar ett tag med varje hund tycker jag, innan vi vet hur varje individ reagerar när de inte mår helt hundra och hur allvarligt det är. En del av våra hundar är mästare på att bita ihop, stoneface och kör på som vanligt och visar inte så mycket alls, eller rullar ihop sig till en liten boll under trappan och vill vara i fred. Andra blir betydligt ynkligare och visar tydligt att något inte är som det ska. Tweed verkar vara en av dem. Men så är han inte den tuffaste hunden heller så det kanske inte är helt oväntat. Han vill vara nära, blir dämpad och vill helst ligga i knät eller på fötterna. I början är det svårt att veta och tyda signalerna från varje enskild individ, förstå hur illa det egentligen är. Eller inte. Och när unga hundar blir hängiga är det hopplöst att inte oroa sig. Worst case scenario direkt blir det. Det är väl något med åldern förmodar jag, vår ålder, det att oron griper tag så hårt direkt. Smått irriterande för den kräver onödig energi.
