På morgonen var det valplekis på köksgolvet igen, tillsammans med Mamma Vi. Hon är fantastisk med sina små, leker och fostrar på golvet och sedan sover de små i hög ihop med mamma i någon av bäddarna. De har slutat dia helt nu. Frågar inte ens efter det längre. Baren är stängd och torrlagd och alla verkar nöjda med det.
Den senaste veckan har jag lagt märke till lite tydligare grupperingar inom gruppen. Inte för jag vet om och vad det betyder för framtiden med det är intressant att se hur som helst. Den lilla tiken och tiken kallad svansen håller sig mycket till varandra, de två grabbarna håller ihop och leker tuffa leker med varandra och den stora tiken som gärna hänger med dem, och de två huliganerna finner jag ofta tillsammans på något eget upptåg. Lika barn leka bäst finns det ju något som heter och det tror jag det rör sig om här. Små nyanser i deras beteende som gör att de ”pratar samma språk” och förstår varandra extra bra. Det måste vara guld att ingå i en flock med valpar när man är en liten valp, då finns det liksom alltid någon för alla tänker jag. En hel hög med kompisar att välja på. Och är det nu så att det inte finns någon leksugen kamrat för stunden så finns alltid mamma Vi eller den gula labradorvalpen som båda gärna ställer upp.
Här kommer några porträttbilder igen, till er som längtar. Ni andra får dem se dem ändå. Det är sannerligen inte lätt att fota valparna och få fram deras ”riktiga” uttryck, men det är inte så länge kvar till ni får möta dem på riktigt nu, så det får duga så länge ändå. Här är de! I tur och ordning, uppifrån och ner: Kea, Kaja, Knipa, Korp, Kråka, Klippsvala, Kricka
helt ljuvliga <3
Vilken tur man har som får hämta en av dessa ”julklappar” födda på bästa stället!!
Längtar…..
Lena m flock