Lyra stötte en morkulla idag. Det var när alla tre cockrarna fick söka samtidigt i ett avsnitt i mossen. Jag blev så överraskad av morkullans snabba flykt och ljudet när vingarna slog i de torra grankvistarna så jag kallade in hundarna av bara farten. Jag tror att jag en kort sekund hann tänka vildsvin innan …
Om man inte vet vart man ska, hur kan man då veta att man är framme?, sa Puh Read More »
Alldeles strax är det dags för Kopparhults H-kull att lämna boet och flytta till nya välkomnande hem. Valptiden går snabbt och är intensiv. Innan vi blinkar kommer det att ha blivit långbenta unghundar av de ljuvligt runda gyllene valparna. Drömmar och förhoppningar finns förstås. Sådana som alltid följer med en ny valp. Fast det finns …
Efter en heldag ute i ösregn och halv storm kan man ju ändå fundera över sina val i livet. Men jag behöver inte fundera särskilt länge alls, jag vet att det här är helt rätt för mig. Även när vätan börjar tränga in i nacken och fingrarna blir stela av kyla. Men jag sticker inte …
Lyra är mörkrädd. Jag tror det är så det är. Hon väljer helst att stanna inne tills ljuset kommit. På kvällens rastning tvekar hon ofta i dörren men när hon märker att det inte är ett alternativ att få stanna inne trippar hon med tätt bakom fötterna. För att sedan vända och gå hem igen …
Han är nöjd nu den bruna cockern. Han har fått komma i ensam i köket och rullade omedelbart ihop sig vid mina fötter utan behöva blir störd av alla flocksyskon. Jag tror han tycker unghundarna är stökiga och tar för mycket av min uppmärksamhet och för mycket av hans liggplatser. Men han är för snäll …
Det är som mörkast nu och det slår mig att vi redan har passerat mitten av november. Det är inte långt bort till det vänder igen och ljuset sakta kommer tillbaka. Hur fort har inte den här hösten gått tänker jag. Jag hoppas att vi med gemensamma krafter och åtgärder också får smittspridningen av viruset …
Det knaprar och tuggas runt om slottet ikväll. Hundarna har fått benknotor att sysselsätta sig med i novembermörkret. Förvisso knaprar det lite mer diskret på andra håll i slottet med, fast det hörs först när hundarnas gnagande tystnat, ungefär lagom till vi ska gå och lägga oss. Då hörs de små grå inneboendes tuggande plötsligt …
Det slamrar i de rostfriaskålarna när hundarna kör runt dem på golvet i ett smått desperata försök att få fatt i de sista smulorna. Inget ätbart får gå till spillo, särskilt inte när man är labrador. På radion säger det att det är tjugofem år sedan det stora snökaoset i Västsverige. Då vi vaknade till …
Från regntunga grå novemberskyar och pandemier till långa ljusa dagar och något som liknar normalläge. Jag drömmer om annat med, om en gård på en egen udde med många hektar mark, viltvatten, sandstrand, klippor och egna öar. Det finns ett sådant ställe till salu några mil härifrån och det skulle passa mig och slottsherren och …
En nässelfjäril har vaknat och flyger förvirrat omkring i köket. Det var en riktig fjärilssommar i år, det tror jag det var fler än vi som lade märke till, men här i slottet är det också en riktig fjärilshöst. Överallt i taket på vår övervåning sitter fjärilar med hopslagna vingar och verkar ha tagit vintervila. …
..mamma till tre numera utflyttade barn och farmor till några barnbarn. Lever och bor tillsammans med Thomas, också kallad slottsherren, och en flock hundar på landsbygden i Västsverige. Där driver jag ett litet företag med inriktning mot hundar och deras ägare. Brinner för jakt och träning av och med retriever och spaniel. Andra intressen är bland annat självhushållning, odling, akvarellmålning och bakning. Vi föder också upp retriever och spaniel i liten skala och håller kurser och utbildningar för i huvudsak retrieverägare. Min kreativa ådra får utlopp när jag målar på glas och muggar eller skriver om vårt liv tillsammans med hundflocken här i vår blogg. Välkommen att följa oss!
