Sju små underverk

Små pip hörs från slottets vita rum och den omisskännliga doften av födsel och nytt liv sprider sig. Valparna är här nu. Sju små underverk ligger tillsammans med mamma Vi i poolen och det smackas och kravlas. Det är otroligt egentligen, vad livet i sig självt vet att det ska göra och hur valparna instinktiv söker sig till värmen och spenarna. Vi och Vi är glada över de nya små och strax kommer vi också känna lyckan som följer med de nya liven. Men först ska vi vila lite och oron ska släppa taget. För lite oroligt är det allt de första dygnen innan man vet att allt är bra med mor och de små.

Varje förlossning är unik i sitt slag. Den här med. Sällan följer de regelboken och mallen en har att förhålla sig till. Åtminstone är det min erfarenhet. Böcker och nedskrivna erfarenheter i all ära men en bjuds hela tiden på nya upplevelser utanför gängse mallar. Varje förlossning i sig är bästa läromästaren tänker jag och så blev det den här gången också. För den här förlossningen var också annorlunda. Redan på femtionionde dygnet talat valparna om för Vi att det var dags att komma ut och jag tog henne med in i valplådan. Öppningsskedet var ett faktum. Sedan väntade vi. Och väntade. Och väntade. Tempen gick ner till 36, 4 och höll sig stadigt där i ett helt dygn. Fröken Vi flåsade stundtals, bäddade lite och sov dessemellan och så fortsatte det. Inget mer. Jag slogs med min magkänsla om huruvida förloppet var normalt eller inte. Ingen oro så länge inte tempen gått upp var grundtanken. Men någonstans under förloppet började jag tvivla på temperaturens betydelse medan Vi kämpande på. Så på eftermiddagen det sextionde dygnet packades Vi i in bilen och jag åkte till djursjukhuset för kontroll. Efter koll av valparna hjärtljud blev det beslutat att ett snitt var bäst för alla inblandade och så fick det bli. Jag levererades en låda gnyende välmående, rejäla valpar att gnugga torra efter en stund medan personalen fortsatte jobba med Vi. Senare under kvällen när allt var okej och alla utom fara packade jag in lådan med de små och Vi i bilen och vi åkte hemåt igen. Tack och lov för en fungerande djursjukvård och att hjälp finns att få.

Allt har gått bra. Valparna är fina och friska och Vi mår efter omständigheterna bra. Diade gjorde de små redan igår kväll, på golevt på djursjukhuset och i natt vaknade även Vi till ordentligt och började putsa och tvätta dem. Naturen är fantastisk! De små och mamman kuttrar gott i poolen. Och snart är jag lycklig.