Säker kan man aldrig vara

Fröken Vi vaggar fram över köksgolvet. Magen är väldigt stor och alldeles spänd. Trängseln därinne är nog påtaglig. I alla fall om man ska tyda Vi. Det verkar tungt, och trångt. Jag letade upp min gamla valpanteckningsbok. Den som följt med sedan första kullen 2001. Som vanligt undrar jag hur det är möjligt det där med tiden, hur tjugo år har kunnat passera nästan obemärkt. Men det är bara att förlika sig med och när jag tänker närmare efter så har de nog inte passerat särskilt obemärkt för jag har upplevt väldigt mycket under tiden. Jag bläddrar lite i boken. Det är inte många anteckningar jag gjort men några för varje kull, och det räcker för att jag ska känna igen mig och att minnesbilderna komma fram. Det lugnar en del med. Med anteckningarna. För när jag läser det jag skrivit så kommer det fram saker som jag inte riktigt kommer ihåg. Att flera av tikarna haft det jobbigt sista veckan till exempel, svårt med maten och så. Precis som Vi, så hon är inget undantag. Av de åtta kullarna som fötts hos oss är det bara en enda gång en tik har gått sextiotre fulla dygn. Intressant tänker jag och börjar räkna baklänges från nästa lördag då det är sextiotre dygn för Vi. Imorgon måndag hamnar jag på femtioåtta dygn och enligt min bok så har vi haft en valpning på femtioåttonde dygnet en gång. En annan gång på dygn sextio. Med andra ord är det bäst att jag gör mig beredd även om det mest troligen lutar åt en valpning i slutet av veckan. Fast säker kan man aldrig vara.