Vi räknar ner
Nedräkningen har börjat. Den stora flyttdagen närmar sig med stormsteg. Valparna känns redo. De är i stort sett helt avvanda nu. Mjölkbaren är för det mesta helt stängd och öppnar bara korta stunder någon gång om dagen för lite tröst och närvaro. Eftersom mamma My är en ordentlig mamma och mån om sina valpar kräks hon upp sin egen mat till dem så fort hon ser dem. Ett steg i avvänjningen förmodligen. Men ett lite opassande sådant för själv bli hon smal som ett streck och valparna blir halvdåliga i magen av den blandade födan hon bjuder på. Det kan vara allt från halvsmält hundfoder till otuggade hjortbajskulor, gräs och ägghalvor. Så mamma My får hålla sig i från valparna de timmarna det tar att smälta maten. Efter att maten sjunkit rejält idag tog vi de små på utflykt tillsammans, jag och My. Vi gick ner till hagen bakom växthuset och valparna sprang i det rufsiga fjolårsgräset och i de torra plogfårorna. Just plogfårorna var särskilt roliga, och svåra, som mindre berg för dem att bestiga. Leriga och nöjda fick vi med dem hem igen en stund senare.
De har fått leka med Lass några gånger med nu. Nyttigt med en annan lekkamrat än mamma och bra med en som inte är allt för stor. Lass med sina tio kilo passar perfekt. Dessutom älskar hon både lek och valpar men allra mest alla deras leksaker. Tålmodig är hon också men hon kan säga i från bestämt när det behövs. och det gör det ibland med sex småsyskon. Jag iakttar och begrundar. Både under leken och under utflykterna. De är fortfarande väldigt lika även om jag ka ana några mindre olikheter. Wiper, den ljusa hanen är tuffare nu än tidigare, jag lägger märke till honom mer. Inte bara på grund av färgen. Wirre, den gula hanen har varit lite försiktigare de senaste dagarna han är kontaktsökande och tycker det blir lite stökigt när de andra härjar eller Lass låter otäckt. Den svarta hanen, Willgott, bara finns någonstans i mängden bland sina svarta systrar, han viftar på svansen nästan jämnt och det är på s vis jag känner igen honom. Alla tre bröderna är lite trögare i starten och somnar först. Systrarna är piggare och ettrigare, vaknar först och somnar sist. Lilla Wilma, hon med vita tåspetsar sticker ut lite, framåt och kavat ger hon sig iväg på egna upptåg. Det är lite Pippi Långstrump över henne på något vis. Eller Kajsa kavat. Wilda och Willow är väldigt lika i sitt sätt, jag har ärligt svårt att skilja dem åt mer än på utseendet och det är lite lätt att skilja dem där heller. Wilda är lite mindre, den minsta tiken och hon som födde sist, fast storleksskillnaden är marginell, hon har en liten vit fläck på bröstet som pappa Widar medan Wilma har lite vitt under hakan.
