Kennel

Fröken Vi vaggar fram över köksgolvet. Magen är väldigt stor och alldeles spänd. Trängseln därinne är nog påtaglig. I alla fall om man ska tyda Vi. Det verkar tungt, och trångt. Jag letade upp min gamla valpanteckningsbok. Den som följt med sedan första kullen 2001. Som vanligt undrar jag hur det är möjligt det där

Dagarna går sin gilla gång, fast i hög fart, och fröken Vi blir allt rundare. Valpningen närmar sig med stormsteg. Men jag tycker allt att själva ”tjocknaden” stannat upp lite. Som tur är, för hade hon fortsatt öka i omfång som hon gjorde förra veckan så vet jag inte var det hade slutat. I övrigt

Kommande valpars stamtavla i fyra led ser ut så här: ..med tillägg av B-provsmeriter för de hundarna som startat på prov i Sverige. (som jag känner till vill säga)

Dagarna går in rask takt och valpningen närmar sig med stormsteg. Fröken Vi är fortsatt väldigt lugn, tar allt med ro och lufsar mest runt på promenaderna och i trädgården. Inne vilar hon. Det är väl bra tänker jag, att spara energin till det som komma skall. Men jag bekymrar mig lite över hennes matlust.

Slottsherren och jag tittar ner på golvet och den tjocka tiken vars mage ser ut som en uppblåst ballong. Vad ska det bli av det här säger vi till varandra och nickar medhållande när den tjocka pustar. Med fjortondagar kvar går vi in för nedräkning nu. Eftersom schemat är fullspäckat den närmaste veckan och tiden

Fröken Vi ser ut som en flodhäst och hennes nya smeknamn är Hippo. Vi säger det kärleksfullt och med omtanke såklart. Fina Hippo-Vi. Jag undrar var det här ska sluta och förstår att de sista två och en halv veckorna troligen kommer bli rätt jobbiga för henne. Det går redan tungt och hon pustar och

Den gravida stånkar fram. Det är faktiskt lite så tycker jag. Det är flera veckor kvar till valpningen och hon är egentligen inte så tung och stor än. Men hon verkar tycka det. Jag tror hon trivs med dräktigheten och den där auran vi anade runt henne i början lyser nu klar. Hon är som

..en fin rundning på Vis mage och hennes ”midja” har försvunnit. Aptiten är lite bättre igen och självklart få hon exakt som hon vill med det allra mesta. Hon har slagit av tempot på promenaderna och galopperar inte som hon brukar. Kommer en dummy eller boll fram glömmer hon däremot sitt tillstånd en stund och

Fröken Vi är dräktig. Det råder inget tvivel överhuvudtaget om den saken längre. Nu är det inte bara en aura runt henne utan också en allt mer växande mage. Hon är så dräktig hon kan bli tänker jag och tittar begrundande på den väldigt lugna goldentiken. Eller mer riktigt är väl att hon lär bli