En valpning
Så var de här då. Kopparhults tionde valpkull sedan tjugohundraett men vår allra första labradorkull.
En valpning kan vara så mycket. Så annorlunda från gång till gång, enkel och smidig eller komplicerad, utdragen och orolig och allt där emellan. Varje gång något nytt att lära och nya insikter. Och ett litet mirakel såklart. Fast mer rätt är nog att säga ett stort mirakel. För det är vad det är varje gång ett nytt liv ser dagens ljus för första gången.
Mys valpning var av den lättsamma sorten. Tacksam för det. Valpningen gick smidigt och helt utan komplikationer och My blev inte särskilt trött eller medtagen. Lite annorlunda var den såklart, för som sagt är ingen valpning helt lik den andra. Redan på kvällen dygn femtiosju märkte slottsherren och jag att My var annorlunda. Från att bara ha petat i maten senaste veckan matvägrade hon totalt. Inte en smula gick ner. Hon ville vara nära och spenderade kvällen på en fäll nedanför mina fötter. Hon vill i och för sig alltid vara nära men nu var det mer påtagligt. Vi tänkte väl ändå att det var mest en omställning från hennes sida och trodde inte riktigt på att valpningen skulle vara så nära förestående. Men på morgon dagen efter var känslan kvar av att något var på gång. My valde självmant att gå in och lägga sig i valplådan(som är en stor badpool), frukosten ratade hon och jag tyckte hon var lite flåsig. På morgonens rastning var hon ändå som vanligt, sprang runt lite och gjorde det hon behövde innan vi gick in igen. Inne ville hon tillbaka till poolen så vi tillbringade förmiddagen där och matte Tina anslöt. Jag tempade henne igen, 37, 5 men började misstänka att jag missat sänkningen som troligen varit under natten eller rent av kvällen innan. Dagen gick sedan i sakta mak. Inga större tecken på att något var på gång, hon bäddade inte och flåsade inte nämnvärt. Rastade sig på gräsmattan igen och deltog till synes oberörd på en fikastund med oss och några till. Vi konstaterade att det nog var falsklarm i alla fall och det förmodligen skulle dröja i alla fall något dygn innan det var dags så Tina åkte hem igen med löfte om att vi skulle ringa om någor förändrades. Det gjorde det inte. Trodde vi. Vi lagade mat och åt middag, slottsherren såg till My som sov lugnt i poolen innan han gick ut och jag började diska. Halvvägs ner i diskbaljan reagerade jag på ett konstigt pipande ljud från radion som fick mig att stanna upp. Efter en millisekunds överläggande kastade jag ifrån mig handduken och skyndade in till poolen i rummet intill. I en änden av poolen kravlade en pigg gul, pipande valp och i andra änden satt my och såg smått förskräckt ut. Helt obegripligt hur fort det gick. Vi såg inga tecken fem minuter innan, inga värkar och inget flåsande eller annat. Men likväl låg det en valp där. Inte lätt att vara förstagångsföderska tänkte jag när jag tittade på My som inte riktigt visste vad hon skulle ta sig till när valpen kom kravlande mot henne. Helst vill hon gömma sig bakom min rygg. En kort stund senare kom valp två efter ett par lätta krystvärkar och där någonstans slog instinkterna in och My började slicka valpen och knyta an. Sedan rullade det på. Slottsherren ringde tillbaka Tina som i stort sett precis kommit hem och den tredje valpen anlände världen. Efter tredje valpen var Tina på plats och här passade My lämpligt nog på att gör en längre paus så vi kunde ta emot de sista tre valparna tillsammans. Första valpen kom nitton och tjugofem och den sista ungefär klockan tjugotre. De tre första med tjugo minuters mellanrum, sedan en paus på ett par timmar innan fyran kom och en lite mindre paus innan femman och sexan kom i stort sett samtidigt. My lade sig tillrätta efter valp sex, verkade nöjd och färdig men vi var ändå lite osäkra på om det möjligen fanns någon eftersläntrare kvar. Det var det inte visade det sig, allt förblev lugnt och stilla i poolen, nöjd mor och nöjda valpar. Fyra svarta och två gula i lite olika gul nyans. Det gick så fort och lätt och allt var så snabbt avklarat att vi knappt hunnit ta in det hela. Nog för att det inte är helt onormalt med valpningar p dygn femtioåtta men vi blev ändå smått överraskade. My var så rörlig och pigg enda in i valpningen och det fanns liksom inga tecken på att valpningen skulle vara nära förestående. En annan detalj som varit lite annorlunda med den hr valpningen var hur my lade sig tillrätta med dem när alla var ute, putsade och torra. Medan Tina och jag satt och tittade på lite avstånd rullade hon ihop sig som en räv, eller en hund i det här fallet, med alla valparna intill magen lade hon huvudet över dem. I samma sekund blev alla valpar helt tysta och stilla. Det var som talade om för dem att det var dags att vila och för oss att valpningen var klar. En mänsklig betraktelse av skeendet förmodligen men fint att se hur My instinktivt skyddade sina små.
Efter den allra första stunden efter den första valpens födelse då My inte riktigt förstod vad det handlade om har hon varit exemplarisk med valparna. Hon pysslar och putsar och matar medan vi tittar på lite på avstånd. Några gånger om dagen kliver hon ur poolen och vill ut på gräsmattan och rasta sig innan det är bråttom in igen. Hon lämnar också poolen för att äta och drick lite mellan varven. Valparna verkar belåtna och nöjda med livet så här långt och det ör egentligen bara end enda grej jag oroar mig en liten smula för. För något måste man väl ändå ha att oroa sig för? Det är matlusten. Mys matlust. Den är långt mycket bättre efter valparnas födsel men begränsad. Bara att hoppas den tilltar allt eftersom valparna diar och växer, vilket den säkert är så jag än en gång får finna oron obefogad. För stunden sover alla små intill mamma My som ätit både lite frukost och mellanmål och allt är frid och fröjd. Igår kväll när valparna var ett dygn gick vi igenom dem lite försiktigt och gjorde en första viktkoll. Alla valparna har olika små kännetecken så jag tror inte det kommer bli svårt att hålla reda på vem som är vem utan varken halsband eller nagellack så de får fortsätta vara omärkta så länge vi kan skilja dem åt. Vikterna låg emellan 310 och 380 gram så de är är hyfsat jämnstora fast med rätt låga vikter jämfört med våra tidigare goldenkullar. Men så är de födda redan på femtioåttonde dygnet vilket säkert spelar in med.
Vad jag bland annat tar med mig från den här valpningen är att jag ska lita på min magkänsla och på det hunden säger mig. Beakta de små finstilta nyanserna i det hunden förmedlar även om det bara är dygn femtiosju.
