Bäst sticker som skjuten ur en kanon i rasande fart till höger efter att mitt min hand visat riktningen samtidigt som jag gett högerkommando. Det är fint att se om honom, han är säker och går med kraft. Vi tränar sidotecken i långa slag. Repeterar våra basicövningar och försöker skapa säkerhet och trygghet. Nu går det bra men det har det inte alltid gjort. Bäst och jag har haft vissa kommunikations bekymmer när det gäller teckenträningen. Den också. Men det är i det närmaste glömt nu. Nu känns vi säkra.

Det är mycket jag nästan glömt med Bäst faktiskt, man gör lätt det när tiden går och bekymmer försvinner. Men lite minns jag allt när jag tänker efter, som när han var unghund och var mycket av allt. Han krävde min fulla uppmärksamhet, som det flesta unghundar gör i och för sig men han kanske lite mer än många andra. Jag minns när hans uppfödare var på besök och vi skulle gå ut och träna. Hon föreslog att vi skulle ta några hundar var med oss att träna samtidigt. Jag skrattar lite när jag tänker på det nu. Åt hopplösheten jag kände för stunden då. Bäst var liksom ingen hund jag tränade samtidigt, jag hade mer än fullt upp med honom en i taget. Nu kan jag konstatera att utvecklingen gått framåt och vår träningskurva stadigt uppåt. Sedan lång tid tillbaka går det alldeles utmärkt att träna honom samtidigt, med Heather eller någon av de andra. Idag var bruna Mer med som supporter och sparringpartner och han sprang glatt med öronen flaxande för att hämta de tennisbollarna han blev tilldelad. Jag undrar i mitt stilla sinne om jag någonsin får någon mer cocker som är så stark som apportör. Lilla Flow lär nog inte bli det, hon tycker överhuvudtaget att apportering är ganska trist. Varför apportera döda föremål när man kan springa och söka efter levande verkar hon tycka. Vi är inte riktigt överens om det om jag säger så.

När jag tänker på dirigeringsträning, vare sig det gäller höger vänster eller ut så funderar jag lite över varför det ofta går fel i första försöket. När vi ska skicka hunden höger, vänster eller ut i skarpt läge blir det ofta fel först men när hunden stoppas igen för att ges tecknet på nytt funkar det. På andra försöket går det nästan uteslutande bra. Varför blir det så? Vad är det vi gör, eller inte gör vid andra försöket så att det blir rätt? Och varför gjorde vi inte det direkt vid första försöket? Har vi kanske för bråttom och hystar i väg hunden innan den är i rätt balans? Eller är vi för noggranna och väntar för länge så hunden hinner bli tveksam? Det är väl olika såklart men det kan nog vara värt att analysera det lite extra. För visst blir det mycket bättre, roligare och effektivare om det blir rätt direkt.