Små förändringar kan göra stor skillnad. Vi gjorde några sådana i söndags. Vände på en grind mellan köket och hundrummet så den nu går åt andra hållet istället och funderade samtidigt över varför det tog oss så många år att komma på att grinden var bättre på detta hållet. Att vi sedan håller på att bryta ihjäl oss varje gång vi ska igenom grinden när den inte öppnar sig som den brukar får väl anses som en bisak. Är huvudet dumt får kroppen lida. Handfatsavloppet rensades också, inget revolutionerande i sig men lika skönt varje gång ett avlopp är nyrensat och vattnet rinner ner fort och obesvärat utan efterföljande bubbel och blurp. Vi möblerade om lite i den lilla butiken med, flyttade om några saker och fixade en liten ”arbetsplats” där jag kan sitta när jag målar muggar. Utan att behöva plocka muggar och färger fram och tillbaka varje gång. Det är inte stort men jag tror det kan bli bra. Det ligger lite känsla i det också som känns viktig för mig. Känslan av att gå till jobbet och ha en gräns mellan arbete och privatliv. Jag tänker att jag ska gå från köket och bodelen i huset ut genom ytterdörren och sedan in genom butiksdörren till arbetsplatsen. Det blir ungefär tio meter att gå. Regnar det kan jag välja att gå innerväggen. Fånigt kanske men det finns någons sorts symbolik i det som jag är ute efter. Av att gå till jobbet. Det har absolut sina fördelar att ha jobbet hemma men jag tror att det är nödvändigt för mig att få en lite tydligare skillnad mellan jobb och privatliv. Nu får vi se om de här små förändringarna kan vara en hjälp på vägen mot det. När jag nu har en arbetsplats skulle jag vilja inreda den lite personligt med. Jag tänker mig fladdermusfåtöljer i brunt skinn med sliten look, några härliga fårskinnsfällar, spottar i taket som sprider ljus som en stjärnhimmel och en ny ytterdörr med glas nästan ner till golvet så ljuset kommer in. Möjligen blir det knivigt att få in fladdermusfåtöljerna på två kvadratmeter och förmodligen ännu knepigare att hitta en bra ergonomisk arbetsställning om jag ska sitta i en sådan när jag målar muggar. Men..

Små förändringar kan göra stor skillnad i hundträningen med. Som små detaljer som ändras för att få till ett tydligare säkrare skick, lite bättre skärpa i visselsignalen kanske, eller ett tydligare tecken vid högerslaget och ett bättre beröm på vägen hem. Jag tror i och för sig att man ska passa sig för att ändra mer än nödvändigt i träningen men ändå ändra precis så mycket som behövs. Fast ett bekymmer kan ju vara att det inte är så lätt att veta vad det är ”som behövs” eller hur mycket det ska vara av det. Då är det bra att ta hjälp utifrån, av en bra kompis eller kanske sin partner, om man nu delar intresset kring hundträning. Och om man nu kan ta råd av sin partner utan att orsaka familjegräl förstås, det kan vara känsligt sådant där. Annars kan det vara ett säkrare kort att ta hjälp utifrån, av en duktig instruktör eller tränare som man känner förtroende för och som man troligen är mer benägen att lyssna på. För min del har jag en väldig förmån som har slottsherren att fråga om råd och ta stöd av. Oftast går det väldigt bra men ibland blir jag smått avig och vill inte riktigt ta in informationen. Stundtals är det alltför jobbigt att bli påmind om brister och oförmågor och jag blir opassande nog irriterad. Men allra oftast kan vi hjälpa varandra, diskutera och analysera olika bekymmer och träningssituationer och sedan jobba oss vidare. Det är verkligen guldläge att dela samma intresse och ha den möjligheten att kunna rådfråga och hjälpa varandra.

Vi firar födelsedag i slottet ikväll med. Lakrits fyller fem år och har fått både grisöron och äggulor och fått leka inne i köket med Flows leksaker, och jag häpnar återigen över tiden och dess förmåga att bara rusa iväg. Lakrits som nog är vårt allra bästa impulsköp någonsin. Han var liksom över i en kull och Lena, hans uppfödare, skickade ett mess för fem år sedan och undrade om jag visste någon bra köpare till honom. Jag övertygade slottsherren om att det var en hund för honom, det tog en kvart ungefär, och sedan slog vi till över telefon. Det har vi inte ångrat. Nu är Lakrits plötsligt fem. Fem år är en väldigt fin ålder hos en hund, grunderna sitter där, man känner varandra och vet hur man fungerar tillsammans i olika situationer. Nästan alltid i alla fall. Det sämsta med femårsåldern hos en hund är bara att den går så fort över. Ett hundliv är alltför kort och efter fem har man plötsligt inte så många hela och friska år kvar. Vi får önska och hoppas att Lakrits får vara hel och frisk och på topp i flera år till.


”Det handlar om ömsesidig respekt för han vet att jag jobbar med honom och då jobbar han med mig. Jag ber honom aldrig om mer än jag känner att han är villig att ge” Peder Fredricsson om relationen till hästen All In. En förebild !