Det känns så avlägset. Varma sommarkvällar med myggsurr, svalor och grillen tänd. Som jag längtar. Men kanske är det ändå allra bäst just nu? När allt det varma och ljusa väntar. Jag har sett årets första tussilago. Det är inte långt bort nu. En liten hårt knuten knopp som inte orkat slå ut än. Jag

Det finns inget kvickt i henne, ingen snabbt över henne alls. Hon är en “slowmotion” unghund och skyndar sig på sitt egna vis. Målmedveten ändå, har sug efter apporterna och ger sig inte i första taget. faktiskt inte alls. Men hon gör det i slowmotion. Vad månde bliva undrar jag och ömsom skakar på huvudet

Det har varit ett par småbökiga dagar. Inget särskilt egentligen mer en känsla av det går trögt. Det känns trögt. Våren till trots. Kanske är den allmänna världsordningens kaos som drabbar så här lite i efterhand? Pandemin, sorg, inflation och huvudvärk sätter sina spår även om man gör sitt bösta för att stå emot. Jag

Den hunden jag släpper iväg först har alltid övertaget. Det tänkte jag på under morgonens rastningsrundor med tillhörande infälld följsamhetsträning. När jag släpper iväg dem en i taget för att rasta sig efter att de varit följsamma en stund är det verkligen så att den hunden om får frikommando först på köpet för ett övertag