Det är vintervitt igen och allt har frusit till is. Det är vackert, rent och snorhalt. Lite, märkligt nog, efterlängtad vinter. Några centimeter snö till hade inte gjort skada men ändå. Det känns skönt att trädgården och mina odlingsambitioner för vila ännu ett tag. Jag har nämligen egentligen inte tid och både jag och odlingarna borde njuta av vinterdvalan ett tag till. Surt bara med pelletskaminen och dess trasiga motor, den hade behövts i kylan.

Idag fanns tid för träning av egna hundar. Jag börjar känna att det varit en bristvara senaste tiden. Mörkret är för kompakt och markservicen (läs Flow) och jobb tar för mycket av den ljusa tiden för att den egna träningen ska bli som jag önskar. Inget att klaga över utan bara att acceptera och vara glad för de stunderna som ändå dyker upp mellan varven. Och på något sätt blir ju de träningsstunderna extra värdefulla och uppskattade, när de inte finns i överflöd. De gula och jag hade en sådan stund idag och vi hade faktiskt haft tid att träna lite mer. Tyvärr satte tidigare nämnda is käppar i hjulet för det. I alla fall den träningen jag planerat. Åkrarna är alldeles isiga med hård barmarksfrost så det gick hårt åt hundarnas trampdynor. Vi fick flytta in mot skogen istället och då försvann lite av min inspiration och förmåga att tänka nytt. Men vi hade en bra träning så länge den varade. Cockrarna och jag tog en sväng i kantzoner och remisser efter det och letade efter fasaner. Det gäller att passa på medan det är säsong. Några stötar fick vi inte till men väl bra sökträning i marker med vittring. Det syns tydligt på både mer och Lyra var fasanerna har varit, och var Mer ansåg att de var medan han sökte. Det är bra med den där uppstyrda möjligheten till träning så jag får tillfälle att se till att hundarna söker i den riktning jag vill ”jaga” och inte alltid där de anser att fasanerna är. Till nittionio procent så har hundarna såklart rätt. Fasanerna är där de menar på att de är. Alltså ännu bättre anledning för mig att emellanåt få träna på lydnaden och få dem att söka där jag vill. Det är lite kul med fasanerna nu, de som finns kvar. De har spridit sig i markerna och vi dyker på dem lite här och var. Det är bara det att de är lite svårplanerade då vi aldrig riktigt vet var de håller till. Någon gång per dag kommer de hem och äter lite med och då får vi tillfälle att studera dem lite extra. En vacker tupp strök med i förrgår då hökajäveln slog till igen. Tröttsamt men naturligt. Om kvällarna planerar vi lite nu, vi smider planer inför kommande säsong, funderar på antal fasaner, vindskydd och vattenautomater och hur vi ska skydda fåglarna mot hökajäveln. Kevlarvästar kanske?

“Not all storms come to disrupt your life. Some come to clean your path” Jag undrar vilken sorts storm Flow är? För en storm är hon helt klart.

Lilla Flow har blivit drygt fyra månader. Det går fort och tur är väl det känner jag när det gäller henne. Hon får gärna bli vuxen och formbar omedelbart så jag så jag kan få fason på henne, och på mitt liv. Jag läste en käck kommentar härom dagen, riktad till en som fyllde år och tyckte att hon började bli gammal. Skaffa en valp var uppmaningen, ”så håller du dig evigt ung”. Ett hett tips i det läget är att inte skaffa en valp som Flow för med henne känns det betydligt mer som jag åldras tiotals år än håller att jag håller mig evigt ung. Jag tog fram en gammal men bra hundträningsbok och bläddrade lite i idag. Kanske för att finna några förståndiga, tröstande ord. Nu dök det inte riktigt upp några sådana ord utan mer tvärtom. En uppmaning om konsekvens och att inte låta valpen göra sådant som man inte vill att hunden ska göra som vuxen. Vanans makt ni vet. Jag är så körd kan jag säga. Jag är för slapphänt, för bekväm och för inkonsekvent. Och för förlåtande. Som så många andra så går jag i ”sötfällan”. Kanske läste jag orden i precis rätt ögonblick? Det finns tid till förändring och förbättring än. Men det finns inga genvägar till ett bra resultat. Någonsin. Det är bara att kavla upp ärmarna och ta tag i situationen. Så nu har jag och Flow börjat träna med lite mer krav. Hon behöver ramar lika väl som jag, så nu ramar vi in vår relation med korta stunder av koppelgående vid min vänstra sida, 20 meter i taget med full koncentration lite nu och då under våra utflykter. Förbi är de avslappnande mullepromenaderna. Vi varvar tjugometersgåendet med att släppa loss energin som både hund och människa och så samlar vi upp oss efter en stund igen och tar tjugo meter till. Det låter säkert lite galet i mångas öron, hon är bara fyra månader. Det stämmer, hon är fyra månader men faktiskt mogen uppgiften. Jag tror rent av det är nödvändigt för både henne och mig.