Among the fields of gold

Äntligen har jag köpt en almanacka för 2022. Med stor förhoppning om att få bättre struktur i livet öppnar jag dess pärmar, fyller i mitt namn och tittar beundrande på alla rena sidor och lediga obokade dagar. En stund till. En stund till tills dess jag fyllt i vårens arbetsschema och sedan spätt på med roliga ”vill delta på saker” och annat. Men en sak är säker. Det första av allt som jag ska fylla i den här gången är de lediga dagarna. De ska markeras med ett rejält kryss och göras helt obokningsbara, För jag vet hur det går annars. Tomma luckor fylls lätt och ledigt med olika åtagande. Och jag vill ha luckor över för spontana utflykter, egna hundar och kreativa projekt. Det är nu det ska ske.

Vi har kommit in nu. Tagit kväll. Fredag och allt. Hundarna gnager på ben och friden lägger sig. Fröken Vi har inte lika ont längre, hon är nästan sig själv igen och jag är lättad. Oron lämnar sakta utrymme för en ny hoppfullhet. Det blir nog ordning på den här skadan med. Jag funderar på allvar på en utbildning i förebyggande friskvård för arbetande hundar. För vad mer kan jag annars göra än det jag redan gör för att mota skadeoturen som tycks vara hundarna hack i häl i hela tiden. Med många hundar i flocken blir förstås risken för skador större men de senaste åren har sjukskrivningarna verkligen klumpat ihop sig rejält och dagar utan tablettkartor på köksön och medicinutdelning är lätt räknade. Men som alltid så kunde det såklart varit oändligt mycket värre och det löser sig det här med såklart. Jag är inte på väg att ge upp, inte alls, jag är bara lite trött just nu och kanske en smula uppgiven.

Trött och uppgiven är inte ord som passar de två småglinen direkt. Tvärtom. De är fulla av energi, påhittighet och bus. Deras äldre syster är måttligt road av dem just nu. Precis som i människovärlden ser småsyskonen upp till storasystern och hänger henne i hasorna hela tiden. De ska med på allt hon hittar på och se vad hon gör och slänger sig ibland handlöst mot hennes hals och biter sig fast i halsskinnet. Med ett vrålande skakar hon sig fri och springer ifrån dem på sina långa snabba ben. Är de allt för jävliga hoppar hon över staketet till ängen på andra sidan så hon får gräva i fred utan efterhängsna småsyskon. Det finns absolut fördelar med långa ben och graciös kropp i hundlivet. De har roligt tillsammans med förstås och vissa stunder uppskattar hon deras lekinviter. Hon är egentligen inte alls sen med att hänga på när tillfälle ges. Om bara inte Lyra är in närheten och sätter stopp. Vilda lekar är inget som passar cockerdrottningen så med spänd kroppshållning, stel svans och ryckande mungipor talar hon om för de små(och alla andra med) att det är dags att lugna ner sig ungefär samtidigt som de tänkt starta leken. Fast hon är minst av dem alla styr hon flocken med järnhand och gud nåde det småglin som skulle försöka sig på att bita henne i halsskinnet. Däremot anser hon sig själv ha rätt att ge andra ett tjuvnyp när helst hon tycker det passar. Ibland kan jag nästan tycka en liten aning synd om cockerdrottningen, de gångerna hon vill leka och bjuder in och ingen av de andra, utom möjligen fröken Vi, vågar vara med. Men som man bäddar får man ligga finns det något som heter och det är minsann inte lätt för de andra att veta vilket humör hon egentligen är på allas vår cockerdrottning. Det kan nämligen svänga med blixtens hastighet.

Vid veckans roadtrip till den lokala icabutiken fyra kilometer bort fann jag en Faktum säljare utanför dörren. Jag köpte såklart en tidning av henne när jag handlat klart. Jag brukar göra det och jag tycker det hör till god ton på något vis. Att bidra med något även om det är ytterst litet. Dessutom brukar jag gilla tidningen. Två anledningar som räcker mer än tillräckligt för att köpa en tidning för åttio kronor. Längst upp i högra hörnet på tidningens framsida står det -stör-berör-granskar- och det är precis vad tidningen gör tänker jag. För visst stör det min tillvaro att läsa och se om missbrukarproblem och människor som inte får rätsida på sina liv och det stör att veta att vi så ofta blundar för fattigdom och utsatthet som finns alldeles för nära oss, och visst berör det med, rejält dessutom, av samma anledning. Livet är långt ifrån rättvist, det är ett som är säkert.