Battle of the mind

Jag låter det varma vattnet strila över kroppen. En varm dusch är något av det bästa för en småfrusen kropp. I brist på badkar. Jag vrider upp värmen lite till så vattnet nästan bränner mot huden och tänker att jag kan bli kvar där länge. Men det kan jag inte såklart. Energi är en bristvara, elen är dyr och något klimatsmart alternativ att producera varmvatten saknas i slottet. Så jag duschar lagom länge för att få upp värmen utan att få dåligt samvete. Alltings baksidor tänker jag när jag kliver ur den varma duschen och sätter fötterna på det kalla golvet. Och ett ständigt gnagande samvete.

November rullar vidare. Hälften har redan passerat utan att jag egentligen märkt hur det gick till. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker det är bra eller dåligt. Grå och disiga dagar avlöser varandra och termometern håller sig snällt på plussidan Jag tänkte på hur mycket jag ändå uppskattade plusgraderna då jag kämpade bland tuvorna i mossen på morgonens promenad iklädd allt för många lager kläder. I varmaste laget blev det men hellre varm än frusen. Hundarna som är extremt anpassningsbara gnällde överhuvudtaget inte över varken vädret eller väglaget i mossen. Inte ens Lyra faktiskt. Jag tror istället att hon uppskattade skuttandet bland tuvorna och alla spännande spår. Det blev lite äventyrligt på något vis med och då särskilt den stunden när mitt hyfsade lokalsinne fick en fnurra på tråden och vi plötsligt befann oss i nya domäner. Några andras domäner helt klart för där var extremt mycket viltstigar, spår och spillning. Och gränslöst många spännande dofter enligt hundarna. Dolda för mitt betydligt sämre luktsinne. Men jag såg vad som var på gång så jag kallade in dem när vi passerade en ungskog av smågranar där jag nästan kunde se vildgrisarnas vassa ögon plira mot oss längre in under granarna. Lyra har en attityd mot grisar som inte överhuvudtaget passar hennes lilla storlek så henne såg jag till att ha tätt intill min vänstra sida under passagen. Väl förbi grantätningen släppte vi loss igen, tog oss ner till dammen och fotade lite. De kloka hundarna avstod morgondoppet, bruna Mer hade i och för sig redan simmat i krondiket, men det undersökte dun och fjädrar vid dammkanten minutiöst. Någon viktig fågel verkade ha gästat dammen. Kanske sångsvanarna som senare under dagen sträckte över mig och träningsgänget på fältet?

Efter dammen traskade vi vidare längs mer lättrampade stigar och tog oss över mot ett av de stora fälten där vi stoppade ut bollar i områden för att bli till dolda dirigeringar för dagens kursgäng. Eftersom jag inte riktigt kunde låta bli fick unghunden gå två linjer och hämta bollar med. För skojs skull. Och för träning för alla del. Vi blev kvar på fältet en stund medan jag planerade dagens upplägg och funderade lite fram och tillbaka. Så här i efterhand stör det mig något då jag kom på att jag missade en väldigt bra del av planen när träningen väl genomfördes på eftermiddagen. Jag undrar hur i hela världen jag kunde glömma. Är det åldern? Eller bara allmän oreda? Nåväl nu har jag den delen av planen och upplägget kvar att ta till vid nästa träff. Om inte minnet sviker mig. Kurstillfället blev förövrigt bra ändå. Utmanande i både avstånd och terräng så som behövs när man kommit en bra bit på väg med sin hund och behöver tänja på gränserna. Klurigheter som krävde en del insatser men ändå inte var omöjliga att lösa. Jag blev så galet sugen på att köra hund själv och kom på mig med att sakna min gula hund så det värkte i hjärtat. Som jag sörjer min gula vän och arbetskamrat och det vi hade tillsammans. Jag trivs alldeles ypperligt med unghunden jag har men det går såklart inte att jämföra med HONOM. Mitt största bekymmer nu är att inte längta framåt för mycket. Inte längta tills den unga svarta och jag är där den gula och jag var, för det blir alldeles orimligt att försöka skynda på henne och tiden för att komma dit. Min utmaning nu ligger istället i att försöka fokusera på varje dag tillsammans, varje steg framåt och verkligen ta vara på hennes träning och utveckling där vi är just nu. För åren tillsammans med en hund går galet fort ändå. Alldeles för fort. Och bråttom har jag ju egentligen inte alls om jag tänker efter. För det finns inget mål med att komma fram först. Eller ens fort. För mig

Småglinen hänger med mig på dagarna nu när slottsherren är på jobbet och ljuset är begränsat. Vi gör väl egentligen inte så mycket mer än umgås, tar korta kissrundor, de leker med varandra i rasthagen och sover mycket medan jag jobbar. De ljusa timmarna är som sagt begränsade den här tiden på året och tiden vill inte riktigt räcka till. Men ibland får jag en stund över och då kan det bli en kort skogsmulle eller lite bus i trädgården. Leta godis på mossiga stenar är en av favoritsysslorna hos oss alla tre. Fast jag känner mig nog ändå mest som en dagisfröken som lotsar rätt, torkar snoriga näsor (utbytt till leriga tassar)och dämpar allt för intensiv inomhuslek. Jag vet inte om småglinen tycker de har någon direkt nytta av mig men de gillar godiset och Lillie är nog tacksam att jag ger henne lunch så hon slipper svälta ihjäl. Lad som är en dryg månad äldre har slutat med lunchen nu. För hans del ledde det inte till några som helst bekymmer men så tycker han inte mat är en så ”big deal” heller. Lillie däremot, hon får nog äta lunch tills hon blir tolv..  

Rulla till toppen