Bättre lite skit här och där än ett rent helvete

Hur hanterar du nu årets mörkaste vecka frågar de på radion och jag undrar om det verkligen var nödvändigt med den påminnelsen precis när snön i stort sett försvunnit och det är svart och eländigt mörkt ute redan som det är. Det är väl bara att gilla läget och härda ut och vara evigt tacksam för möjligheten att vara ute i dagsljuset ändå. Det privilegiet har jag och jag ser till att ta vara på det. Fast jag inleder dagen inomhus med intressant poddavsnitt medan jag väntar på att det ska ljusna. Också den förmånen har jag. Jag tar morgonen i min egen takt, skyndar ingenstans och den enda stressen jag upplever är den jag eventuellt lyckas skapa själv genom dålig planering. Så varje morgon runt sju har jag ett litet personalmöte med mig själv och mina ”jags” olika arbetsuppgifter och stämmer av så ”vi” har koll på planeringen och inte har några obetalda fakturor, andra avglömda bankärenden, dubbelbokningar och annat och efter det går vi igenom dagens arbetsuppgifter över en kopp te. Mer system och struktur har smugit sig in i min vardag och jag måste medge att det förenklar tillvaron avsevärt. Det mesta flyter på men det händer att det blir lite rörigt ibland när jag försöker jonglera med för många bollar eller låter tankar och ideer skena iväg allt för okontrollerat. Fast lite kreativitet måste det väl ändå finnas utrymme för tänker jag? Och när jag rör till det får jag också städa upp efter mig själv, värre än så blir det inte. Ibland frågar jag hundarna om råd i planeringen men får rätt bristfälliga svar tillbaka, fast å andra sidan gillar jag nästan den typen av svar bäst för det innebär att jag får bestämma själv och det passar mig ärligt talat väldigt bra. 

Bestämmer själv när jag tränar hundarna gör jag oftast med, av den enkla anledningen att jag tränar mest själv. Men i eftermiddags önskade jag att slottsherren varit hemma och knuffat mig i rätt riktning för dagens ”hundförarjag” var allt annat än bra. Jag kände nog rent av som en oplanerad, ostrukturerad rätt värdelös hundförare en stund när jag grävde ner mig i analysen av mina hundars olika beteenden ett kort tag. En kedja är inte starkare än sin svagaste länk och idag var det uppenbart att jag som fallerade. Men det var ingen ko på isen och världen gick inte under trots det dåliga träningspasset så det var inget annat att göra än att ta mig i kragen, kavla upp ärmarna och göra bättre. Skönt ändå att kunna avsluta bättre än man började tänkte jag när vi gick hemåt igen. När jag kom tillbaka tindrade gulliga Lillie mot mig med sina vackra ögon. Träningssugen. Jag hade svårt att avstå den söta labradorens begäran men tog mig i kragen med det med, hon är ju inte min valp och det är inte värt jag ödelägger slottsherren och Lillies apporteringsträning så jag fann det bäst i att låta bli. Men jag bestämde mig för att lite inomhusträning på balansbollarna inte riktigt gäller som träning på det där seriösa viset där något kan bli förstört och att Lillie nog kan ha gott av lite hundgympa i framtiden. Så det prövade vi lite. Jag tror det var tur slottsherren inte var hemma ändå. Så han slapp se när gulliga Lillie hög på godisbelöningar studsade från balansbollen upp på frysboxen till karamellerna jag hade i en skål där, för jag är lite osäker på om slottsherren hade gillat det. Det går fort med Lillie, rasande fort, och ännu fortare när det finns mat eller godis med i bilden. Hon är hejdlöst mycket snabbare än sin större mer eftertänksamma halvsyster och det fick jag erfara idag när vi genomförde vårt allra första träningspass tillsammans i skyhögt tempo. Gulliga Lillie är en riktigt kul ung hund så jag hoppas lite grann att slottsherren ska ledsna på henne men det är väl ungefär lika troligt som att himlen skulle ramla ner över oss. Jag får nog nöja mig med att dela hushåll med den gulliga hunden och kanske träna lite mer balansboll med henne. I smyg.

Nu har leran tagit herraväldet över slottet och träningsmarkera igen. Moppen står standby vid hundingången. Det tog bara ett dygn för snön att töa bort, jag som trots allt närde ett svagt hopp om att den skulle kunna härda ut till fredag då det ska bli minusgrader igen fick se mig besegrad. Det var såklart omöjligt när plusgraderna svepte in med sydvästvinden. Nu blir det inga träningar utan stövlar och överdragsbyxor den närmaste tiden. Det kan vara bra att veta för er som ska kommer på kurs eller träning tänker jag. Riktigt skitigt är det. Men jag gillar plusgraderna egentligen, det måste jag ändå erkänna, de mjuka vindarna som smeker mot mina kinder istället för naren som kommer med nordanvinden, och det är skönt att kunna ha ett lager kläder mindre när man går ut. Lerinpackningen kan jag leva med.

 

 

Rulla till toppen