Lyckan och allvaret
Jag följer Göran Greider på instagram. Det smärtar och gör ont för det är det verkliga livet han visar upp, det nära döden som ingen vill kännas vid men som obönhörligen finns med oss oavsett. Jag vet inte varför jag tycker jag behöver bli påmind om vår sårbarhet men det är nog för att skillnaden blir alltför stor mellan bilderna som brukar visas upp i sociala medier och verkligheten annars. Det är vackert mitt i eländet med, hoppfullt, och texterna är så poetiska och närvarande att till och med sjukhusets tillbringare i plast blir en sorts konstverk. Jag önskar honom bättring, och alla andra som kämpar mot och med allvarliga sjukdomar. Mina mål får det nya året för sig en törn och påminnelse om hur obetydliga de trots allt är i jämförelse med någon annans vars enda mål är att överleva. Perspektiv. Jag tror inte det skadar.
Lyra vill vara med och mata fiskarna, hon vill vara med och laga mat, vara med och baka, vara med och se på tv. Hon vill vara med på allt. Och inte bara vill, hon KRÄVER det. Fast hon får inte alltid som hon vill (bara nästan) och jag vet ingen hund som surar så uppriktigt och bra som hon gör. Suckar högt och gnisslar missbelåtet så det inte finns en chans att missa henne innan hon lägger sig vid grinden mot köket, trycker hakan i golvet och blänger på mig med något som kan liknas vid hat i blicken. Fast så illa är det väl inte förstås. Hon bara surar lite intalar jag mig medan jag förföljs av de svarta ögonen och funderar över om hon någonsin kommer att vilja vara min vän igen. Det känns tveksamt just nu. Nattsuddaren Lad är på hugget igen. För några dagar sedan spreds sig en viss oro i slottet när Lad kändes lite ur slag och inte riktigt som sig själv. Han petade i maten och ville ovanligt gärna sova i knät. Och så var det nattvandrandet med. Jag övertygade slottsherren om det bara var inbillning, såklart, och inget fel på den unga charmiga cockern alls men någonstans kände faktiskt jag med en liten smula oro. Vad det var vet vi inte förstås, kanske var det bara tonårströtthet eller illamående eller något annat störande. För säkerhets skull fick han ett litet vitt piller mot eventuella inneboende små otäcka parasiter för det var tid för den tabletten i vilket fall som helst. Inte vet jag, antingen gjorde pillret nytta eller så gick det bara över av sig själv för ett par dagar senare var den unga cockern som vanligt igen. Nu äter han med god aptit, är pigg och glad, hoppar som en jojo på köksgolvet och har inte mycket tid över att sova i knät. Det känns väldigt bra såklart. Men det var rätt mysigt när han låg stilla i knät med.
